Ärkebiskop Albert
HEJ!
De som i samband med reformationen inte kommer att tänka på Martin Luther är nog ganska lätträknade. En hel del historieintresserade kastar säkert också in påve Leo X och avlatskrämaren Johann Tetzel i ekvationen. Men hur är det egentligen med ärkebiskop Albert, en nog så viktig deltagare i reformationsdramat? Där går nog en och annan bet.
Albert var en ung ädling av släkten Hohenzollern. Blott tjugofyraårig hade han blivit såväl ärkebiskop av Brandenburg som en hög kyrklig administratör i Heidelberg. Drygt två år senare ville han ta ytterligare ett kliv på karriärstegen: han ämnade bli ärkebiskop även i Mainz.
Året var 1517.
Nu hör det till saken att Albert var alltför ung för att över huvud taget vara ärkebiskop. Dessutom var det strängt förbjudet att beklä fler höga kyrkliga ämbeten än ett under senmedeltiden. Om så skulle ske, måste det vara "specialsanktionerat" av påven.
Och påven, Leo, kunde tänka sig att tänja lite på gränserna. Men inte gratis. Han var ju i färd med sitt berömda katedralbygge och tog därför tillvara på varje möjlighet att tjäna en hacka.
Följaktligen gav han sitt påvliga godkännande till Albert av Brandenburgs planer - till det facila priset av 10 000 gulden.
Den typen av pengar satt nu inte ärkebiskopen på, utan han tvingades ta ett lån av finanshuset Fugger. För säkerhets skull tecknade han sig för 27 000 gulden, varav alltså påven skulle ha 10 000.
När Fugger senare på våren 1517 ville ha tillbaka pengarna, så var Leo X villig att hjälpa till. Han tillät Albert att sända ut "predikanter" (bland vilka den kändaste var Tetzel) överallt i sina biskopsdömen. Predikanterna sålde avlatsbrev, vilket i sig inte var något nytt. Men de använde sig den här gången av en oerhört aggressiv, för att inte säga cynisk, marknadsföring: de utvidgade mer än lovligt avlatens traditionella omfattning. Avlatsbreven började fungera ungefär som ett nutida horoskop: de passade helt plötsligt alla, döda och levande, fattiga och rika, utan undantag. Och det var ett rejält avsteg från deras ursprungliga uppgift.
På hösten samma år fick augustineremiten Luther höra talas om denna exempellösa vandel mera i detalj. Han skrev ned sin protest i form av 95 teser (på latin), begav sig till kyrkporten i Wittenberg och spikade upp dem där.
Historien var redo att ändra riktning.
Och i mitten av allt detta stod alltså inte bara en påve och en munk, utan också en karriärhungrig ärkebiskop.
De som i samband med reformationen inte kommer att tänka på Martin Luther är nog ganska lätträknade. En hel del historieintresserade kastar säkert också in påve Leo X och avlatskrämaren Johann Tetzel i ekvationen. Men hur är det egentligen med ärkebiskop Albert, en nog så viktig deltagare i reformationsdramat? Där går nog en och annan bet.
Albert var en ung ädling av släkten Hohenzollern. Blott tjugofyraårig hade han blivit såväl ärkebiskop av Brandenburg som en hög kyrklig administratör i Heidelberg. Drygt två år senare ville han ta ytterligare ett kliv på karriärstegen: han ämnade bli ärkebiskop även i Mainz.
Året var 1517.
Nu hör det till saken att Albert var alltför ung för att över huvud taget vara ärkebiskop. Dessutom var det strängt förbjudet att beklä fler höga kyrkliga ämbeten än ett under senmedeltiden. Om så skulle ske, måste det vara "specialsanktionerat" av påven.
Och påven, Leo, kunde tänka sig att tänja lite på gränserna. Men inte gratis. Han var ju i färd med sitt berömda katedralbygge och tog därför tillvara på varje möjlighet att tjäna en hacka.
Följaktligen gav han sitt påvliga godkännande till Albert av Brandenburgs planer - till det facila priset av 10 000 gulden.
Den typen av pengar satt nu inte ärkebiskopen på, utan han tvingades ta ett lån av finanshuset Fugger. För säkerhets skull tecknade han sig för 27 000 gulden, varav alltså påven skulle ha 10 000.
När Fugger senare på våren 1517 ville ha tillbaka pengarna, så var Leo X villig att hjälpa till. Han tillät Albert att sända ut "predikanter" (bland vilka den kändaste var Tetzel) överallt i sina biskopsdömen. Predikanterna sålde avlatsbrev, vilket i sig inte var något nytt. Men de använde sig den här gången av en oerhört aggressiv, för att inte säga cynisk, marknadsföring: de utvidgade mer än lovligt avlatens traditionella omfattning. Avlatsbreven började fungera ungefär som ett nutida horoskop: de passade helt plötsligt alla, döda och levande, fattiga och rika, utan undantag. Och det var ett rejält avsteg från deras ursprungliga uppgift.
På hösten samma år fick augustineremiten Luther höra talas om denna exempellösa vandel mera i detalj. Han skrev ned sin protest i form av 95 teser (på latin), begav sig till kyrkporten i Wittenberg och spikade upp dem där.
Historien var redo att ändra riktning.
Och i mitten av allt detta stod alltså inte bara en påve och en munk, utan också en karriärhungrig ärkebiskop.
Albert var en ung ädling av släkten Hohenzollern. Blott tjugofyraårig hade han blivit såväl ärkebiskop av Brandenburg som en hög kyrklig administratör i Heidelberg. Drygt två år senare ville han ta ytterligare ett kliv på karriärstegen: han ämnade bli ärkebiskop även i Mainz.
Året var 1517.
Nu hör det till saken att Albert var alltför ung för att över huvud taget vara ärkebiskop. Dessutom var det strängt förbjudet att beklä fler höga kyrkliga ämbeten än ett under senmedeltiden. Om så skulle ske, måste det vara "specialsanktionerat" av påven.
Och påven, Leo, kunde tänka sig att tänja lite på gränserna. Men inte gratis. Han var ju i färd med sitt berömda katedralbygge och tog därför tillvara på varje möjlighet att tjäna en hacka.
Följaktligen gav han sitt påvliga godkännande till Albert av Brandenburgs planer - till det facila priset av 10 000 gulden.
Den typen av pengar satt nu inte ärkebiskopen på, utan han tvingades ta ett lån av finanshuset Fugger. För säkerhets skull tecknade han sig för 27 000 gulden, varav alltså påven skulle ha 10 000.
När Fugger senare på våren 1517 ville ha tillbaka pengarna, så var Leo X villig att hjälpa till. Han tillät Albert att sända ut "predikanter" (bland vilka den kändaste var Tetzel) överallt i sina biskopsdömen. Predikanterna sålde avlatsbrev, vilket i sig inte var något nytt. Men de använde sig den här gången av en oerhört aggressiv, för att inte säga cynisk, marknadsföring: de utvidgade mer än lovligt avlatens traditionella omfattning. Avlatsbreven började fungera ungefär som ett nutida horoskop: de passade helt plötsligt alla, döda och levande, fattiga och rika, utan undantag. Och det var ett rejält avsteg från deras ursprungliga uppgift.
På hösten samma år fick augustineremiten Luther höra talas om denna exempellösa vandel mera i detalj. Han skrev ned sin protest i form av 95 teser (på latin), begav sig till kyrkporten i Wittenberg och spikade upp dem där.
Historien var redo att ändra riktning.
Och i mitten av allt detta stod alltså inte bara en påve och en munk, utan också en karriärhungrig ärkebiskop.
Kommentarer
Trackback
