Patrik Godin

Finns Gud? Jo, det måste man nog säga. För det är en hel del i naturen som verkar lite för finurligt konstruerat, planerat liksom. Ta det här med nätgiraffens långa hals - så att den når upp till bladen högst upp, dom där saftiga som inget annat djur kan komma åt. Eller ta fröet som vilar tryggt och stilla i krukan - och vips en dag slår det plötsligt ut som en färdig blomma. Eller ta jordklotet - som snurrar runt sig självt och runt solen på ett sånt regelbundet sätt att det snöar ibland och regnar ibland och det blir natt och dag och gryning och allt sånt som poeterna gillar.

Kan det bara vara en slump?

Men om det nu inte räcker, så finns ju även det här andra: att någon måste ha varit först. Före människor och djur och kometer och dinosaurier. Före den kokande ursoppan och den stora jävla smällen. Och varför det? Jo, därför att ingenting kan uppstå ur ingenting.

- Men vad var i så fall före Gud då?

- Ingenting.

- Men det är ju samma sak som...

Slutligen kan man tänka på en till sak också (och det är inte bara jag som har gjort det, utan också biskopen av Canterbury, fast det var ett tag sen nu). Nämligen detta: en föreställning om Gud borde på något sätt vila på att denne Gud är fullkomlig. Och om han nu är fullkomlig, verkar det märkligt att säga att han inte existerar. För något som inte existerar kan vi ju knappast anse vara särskilt fullkomligt. I själva verket är väl nåt som inte existerar rätt så värdelöst.

- Det där sista låter inte helt vattentätt.

- Vattentätt?

- Ja, logiskt. Det låter inte logiskt.

- Gud är inte logik, utan kärlek.