Patrik Godin

De bägge Gallehushornen är daterade till 400-talet. De hittades på Jylland i Danmark, det ena 1639, det andra 1734. De var av guld och vägde runt 3 kg var. På dem fanns både relieffigurer och inskriptioner. År 1802 stals de emellertid från Kunstkammeret i Köpenhamn och smältes ned.

Till lycka för bland annat språkforskare så hade hornen dock avbildats, och därför har de också kunnat återskapas i modern tid. Dessutom har en bevarad inskription på det ena, mindre hornet gett viktiga upplysningar om den s k urnordiskan. Den var förhärskande i stora delar av Norden - med dialektala varianter - fram till vikingatiden.

Inskriptionen lyder: Ek HlewagstiR HoltijaR horna tawido

Detta har uttytts ungefär: Jag, Lägäst från Holt, gjorde hornet

 
(De återställda Gallehushornen. Klicka här för en bättre bild)

I texten finns åtskilligt som beskriver de förändringar som de nordiska språken senare kom att genomgå. En sådan är omljud, en annan synkope. Ordet gastiR ovan ligger ex. till grund för vårt moderna ord gäst. I:et har påverkat a:et, "öppnat" det till ett ä. Sedan har det fallit bort (synkope). Omljud förklarar även sådana ordpar som mun - mynning och fot - fötter i svenskan (eller mouse - mice i engelskan).

En tredje förändring är det som kallas brytning. Det kan studeras i ek ovan, och det visar då även på det släktskap som finns mellan urnordiskan (nordgermanska) och engelskan och tyskan (västgermanska). För i detta ord - jag på modern svenska - har e:et "brutits itu" till en diftong, ia (dvs iak) i de nordiska språken. I tyskan ägde en sådan här brytning inte rum, och inte heller i engelskan (där I förut hette Ic).

Från det forngermanska eka (med varianten ek) härstammar alltså såväl jag som Ich och I. Och att de skiljer sig åt, beror som sagt var på att vårt jag är brutet.