Patrik Godin

"Sakprosa att minnas."

Västerlandets filosofi av Bertrand Russell. Gråhårsman som skriver folk och fä (samt ännu äldre filosofer) på näsan - är det verkligen uthärdligt? Ja, i allra högsta grad, eftersom Russell har täckning för sin kaxighet. Dessutom lär man sig ofantligt mycket mellan svingarna. Russell förklarar nämligen på det helgjutna sätt som bara verkliga expertkunskaper kan göra möjligt.

Auschwitz och det moderna samhället av Zygmund Bauman. När det gäller Förintelsen är det svårt att hitta forskning som är oviktig. Men det är knappast alla studier - och de är många - som tillför något nytt. Baumans är dock en sådan (även om naturligtvis inte alla tankar är hans egna). Efter Baumans bok förstår man bättre än någonsin varför Förintelsen är en fråga av yttersta betydelse också i vår egen tid.

Mimesis av Erich Auerbach. Jag ska inte påstå att Auerbach är den förste (eller ende) som litar till sitt absoluta gehör när han närmar sig en skönlitterär text. Men han är en av dem som gör det bäst. En sådan som Michail Bachtin befinner sig på samma intellektuella nivå (hur man nu mäter det). Men dennes önskan att vara (natur)vetenskaplig tynger ibland texten väl mycket. Hos Auerbach flyter det på även när den lingvistiska exercisen är som allra värst.

Den judiska mystiken av Gershom Scholem. Också den som villigt erkänner sina bristfälliga kunskaper om denna rika tradition, har svårt att inte bli tagen av Scholems bok. Den är innehållsdiger, klok och systematisk på en och samma gång. Samtidigt borgar ämnet för att ett bråddjup hela tiden öppnar sig under läsaren.