Patrik Godin

Det är mycket Bruno K. Öijer just nu. Hans nya diktsamling - Svart som silver - hyllas unisont i de större tidningarna. Dessutom intervjuas han titt och ofta i alla upptänkliga medier. Därmed får han också tillfälle att bre ut sig, att lägga sin analys av tillståndet i världen på bordet.

Ganska snart får man nog konstatera att han i mångt liknar Sara Lidman: lika stor som han är som diktare, lika lite har han egentligen att säga om vår tid. Eller fel: han har hur mycket som helst att säga - och han gör det bättre än de flesta - så länge han talar poesi.

På prosa, dvs. som intervjusvar, gör hans tankar ett ganska platt intryck. Vår tids människa är ytlig, alla vill bli kändisar, vi är förvandlade till varor, till konsumtionshungriga djur som ständigt och jämt sätter det inre på undantag.

Katastrofen står med andra ord för dörren.

Det kan nog vara på det viset. Men man skulle ju lika gärna (och med bibehållen trovärdighet) kunna hävda motsatsen: att mänskligheten sällan varit så fixerad vid själens många schatteringar som den är idag. Utbildningsnivån är högre än någonsin förr, den materiella standarden och den politiska friheten likaså. Den mänskliga tanken har förmodligen aldrig haft så stora möjligheter att söka sig utanför det allom givna (såsom religionen) och det omedelbart begränsande (såsom hunger och sjukdom).

Ergo: historiskt många människor har numera tid, ekonomi, frihet och förmåga nog att stirra inåt, att grubbla sig dubbel - och att läsa poesi.

Jag föreslår att de börjar med Bruno K. Öijers.