Patrik Godin

HEJ!

Danmark - Sverige 3-3. Eller kanske 0-3?
   Förvirringen kring resultatet ger upphov till tankar. För vad hade hänt om mannen som sprang in på planen och hytte mot domaren visat sig vara en svensk, fast i dansk uniform (alltså en typ av snapphane)? Nu var han ju bara bosatt här, men om han dessutom varit svensk medborgare, född i landet, blågul ut i fingerspetsarna?
   Eller föreställ er följande. Mitt lag har chans på ligaguldet, men för att få det måste det vinna sista matchen med 3-0. Nu återstår en minut av matchen, och resultatet är 2-0.
   Vad gör jag?
   Draperar mig i en motståndartröja och rusar in på plan förstås!
   Eller tvärtom. För att undgå nedflyttning får mitt lag inte förlora med mer än fyra bollar. Men just nu står det 0-5 i säsongens sista match. Sagt och gjort. Jag löper in på plan. 
   Hurra! Vi blir kvar i högsta divisionen ännu ett år!
   Så kan man hålla på.
   Annars är det tämligen fascinerande att höra på det så kallade försnacket inför en match. Där sitter experter som heter Strömberg eller Fjellström och siar om framtiden. Så här kommer matchbilden att bli ("högt uppskruvat tempo"). Detta är motståndarnas taktik ("otrolig forcering i inledningen"). Vi bör bemöta den på det här sättet ("inte släppa in något mål första 20"). Och om Sverige bara följer detta, får vi följande resultat.
    1-1.
   Och världens fest.
   Men tyvärr - när matchen börjar blir det gåfotboll. Ett lätt duggregn faller, himlen är jämngrå, på läktaren somnar snart de flesta. I 56:e minuten får en av förbundskaptenerna plötsligt ett epileptiskt anfall. Han förs till sjukhus. Alla spelarna samlas i mittcirkeln, håller varandra i hand och sjunger Give Peace a Chance.
   - Tja, säger experten efter matchen. Det blir aldrig som man tänkt sig. Det är det som är tjusningen med fotboll...

Parallellen är väl inte glasklar, men ofta påminner de här experterna om medlemmarna i någon generalstab som sitter och planerar inför ett eventuellt krig. Tänk bara på Alfred von Schlieffen och Schlieffenplanen inför första världskriget. Den redogjorde i detalj för hur tyskarna måste lägga upp sin taktik för att gå segrande ur en stormaktskonflikt med Frankrike och Ryssland:
   Slå till hårt mot fransmännen först, förflytta 35 (!) armékårer i en vid båge genom Belgien, inneslut Paris västerifrån. Knyt åt säcken.
   Därefter vänds all kraft (förutom några bevakningsstyrkor) österut, mot ryssarna. För där blir det jobbigt, menade Schlieffen. 
   Nu kom ju kriget, som bekant, inte riktigt att se ut på det viset. Tyskarna körde fast på västfronten och tvingades gräva ned sig. Sedan blev de liggande i leran i fyra år. Östfronten blev rörligare, och ryssarna drog sig till sist ur kriget genom en separatfred i Brest-Litovsk 1918.
   Det blir aldrig som man tänkt sig.
   Enligt uppgift sa tyskarna något liknande efter Versaillesfreden 1919.