Patrik Godin

HEJ!

Vad har ord som kalmera, fagerlockig, fejdlysten och mammonsträl gemensamt? Jo, de har alla utrangerats ur den senaste upplagan av SAOL (den 13:e).
   Men varför har så egentligen skett, frågar sig vän av ordning? Blotta åsynen av dessa ord får det ju att vattnas i munnen på en! 
   Ta fagerlockig exempelvis. Låter inte det som det optimala ordet för att beskriva en däka i någon antediluviansk folksaga? Eller varför inte den lengula prinsessan i Frödings "Ett gammalt bergtroll"? Hon är inte vacker eller snygg eller skön. Hon har inte en tjusig koaffyr.
   Hon är endast fagerlockig. 
   Eller ta ett uttryck som kalmera sig. Det behöver vi väl alla lite till mans då och då? När sinnet rinner över? Dessutom använder oraklet Björn Hellberg det i "På spåret" i snart sett varje program. Ska vi sitta där som frågetecken då, medan tåget passerar revy!
   Och fejdlysten ut i fingerspetsarna är åtminstone mången arg debattör. Tror ni mig inte, så ratta bara in Göran Greider eller Åsa Linderborg på dumburken - och det kommer tvivelsutan att slå gnistor. Fast nu, nu slutar de nog att larma och göra sig till när som helst. Nu framstår de strax som ett under av trankilitet - ty det ordet överlevde senaste gallringen.
   Största smolket i glädjebägaren är emellertid utrensningen av mammonsträlen. För det epitetet passar faktiskt som hand i handske på varenda kotte nu för tiden. Mycket vill ha mer, heter det. Mer i plånboken, högre lägstalön, ökade vinster, tätare utdelningar, slopade värnskatter, lägre styrränta och fan och hans mormor.
   Gud är död, sa Nietzsche. Och det må så vara. Men mammon lever. Vi är alla hans lakejer - Horace Engdahl icke undantagen.