Muhammedanismens återkomst

HEJ!

Edward Saids bok Orientalism (1978) var en av det sena 1900-talets mest omtalade. När den kom blev den utskälld, kritiserad, imiterad, reviderad - och enormt inflytelserik.
   I korthet försöker Said påvisa, att allt som traditionellt sett inte har ansetts höra hemma i Västerlandet, i själva verket är en typ av konstruktion, som vanemässigt placerats i ett geografiskt rätt luddigt område, kallat Orienten. Främst är Said inriktad på den muslimsk/arabiska världen ("Främre Orienten"). Men i princip gäller hans resonemang hela den så kallade tredje världen.
   Konstruktionen, enligt Said, består framför allt i att Västerlandet tillskrivit Orienten och Orientens invånare en hel del negativa egenskaper, som västerlänningarna själva inte vill förknippas med. Sålunda är "orientaliska" människor spontana, irrationella och opålitliga. Deras samhällen är oupplysta och lider brist på lag och rätt. De är fyllda av smuts, av ett medeltida mörker och allmänt kaos.
   För Europa och USA, däremot, gäller det motsatta. Här härskar ljuset, vetenskapen, demokratin och det fria ordet. Här är vi ordningssamma och ordhålliga. Vi är, enkelt uttryckt, vuxna, och klarar av att styra oss själva och leva våra liv efter eget huvud. Orientens människor, å andra sidan, behöver någon som styr dem, som studerar och analyserar dem, så att man kan sätta in vettiga åtgärder mot alla deras åkommor.
   Man bryr sig alltså inte om att rätt förstå det främmande. Det viktiga blir istället att förstå det på ett sätt som passar ens egen världsbild. Och ens agenda.
   Said studerar främst klassiska kolonialmakter som Frankrike och Storbritannien (samt USA), och som källor använder han skönlitteratur, politiska tal, mer eller mindre vetenskapliga studier.
   Etc.
   Och all denna text är del av en diskurs som handlar om makt och hierarkier, konkluderar Said. Kolonialväldena upprätthölls inte enbart med kanoner, utan också med mer subtila medel. Utbildningssystem, vetenskapscentra, lokala maktorgan, press, konst och diktning - alla var de en del av det koloniala förtrycket.

Som ett exempel på hur diskursen kan fungera kan man välja Västerlandets syn på islam. Ett för kristna västerlänningar inte helt glasklart inslag i islam, är profeten Muhammed. Att han är en centralgestalt i religionen begriper ju var och en.
   Men vilken är egentligen hans funktion?
   Enligt Said har man från kristet håll ofta gett Muhammed ungefär samma roll i islam som Kristus har i kristendomen. Och eftersom Kristus är Guds son, och följaktligen utgör kristendomens absoluta kärna, så måste fallet vara detsamma med Muhammed (fast, så klart, i en något ofullständigare variant, eftersom Muhammed faktiskt inte är Guds son).
   Därav benämningen muhammedanismen.
   Det är ett ord som ofta har använts som synonym till islam. Det är bildat enligt samma mönster som kristendom: av Kristus får vi kristendom, av Muhammed muhammedanism. Det kom in i svenskan redan 1680 (muhammedan), förmodligen i samband med det osmanska rikets framfart i Europa.
   Numera omnämner dock SAOL termen som ett "äldre ord för islam". NE:s ordbok påpekar till yttermera visso att det kan uppfattas som nedsättande. Således är det på väg bort, eftersom det är tämligen oprecist, och tillika ett uttryck för en 'orientalistisk diskurs'.
   Om vi nu får tro Said.
   Men en sökning på ordet ger vid handen att det ändå är någorlunda produktivt i vissa sammanhang. Kanske kan man till och med drista sig till att säga att det, efter att ha minskat i frekvens sedan 60-talet, nu är på väg tillbaka.
   Det förekommer nämligen allt oftare på en del hemsidor, som är mer eller mindre öppet anti-muslimska. Till viss del kan detta förklaras med att man tycks läsa in ungefär samma betydelse i muhammedanism som i islamistisk (dvs. militant islam). Men det är knappast hela sanningen, vilket var och en kan konstatera som går in på någon av dessa sidor.
   Och därför blir det också svårt att tro att ordet inte används mycket medvetet, på just ett nedsättande vis. Det blir ett sätt att upprätthålla en maktstruktur, som man upplever är på väg att gå förlorad. Genom att förvanska religionen, göra sin egen tolkning av den, oavsett om den är riktig eller inte, så vrider man den ur händerna på den man vill förringa och ha kontroll över.
   Om de som använder ordet på detta sätt har läst Said ska jag däremot låta vara osagt. Men nog verkar det som om han hade en poäng just i fallet muhammedanismen, trots allt?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0