Cornelis och kalla kriget
HEJ!
Två apor sitter på varsin tron
vad tror ni att aporna heter?
Den ene tjattrar om revolution
den andre om månraketer.
("Jag har en spricka i läppen", 1964)
Så beskriver Cornelis Vreeswijk (1937-1987) det kalla krigets två supermakter, USA och Sovjetunionen. Och kanske kommer man, kanske gör man det redan - ser på det kalla kriget som ett närmast obegripligt käbbel mellan två tjattrande apor. Hela konflikten sjunker in i historien och påminner snart om för länge sedan överståndna religiösa strider, exempelvis mellan katoliker och ortodoxa, eller mellan katoliker och protestanter.
Jesus är gudomlig och mänsklig. Nej, han är gudomlig.
Vägen till lyckan stavas kommunism.
Att någon med liv och lust har skrikit ut slagord av den här typen, kan förefalla märkligt, som en rest från svunna tider.
Men när Cornelis Vreeswijk sjöng om revolutioner och månraketer, så befann han sig mitt uppe i det kalla krigets mest akuta fas. Kubakrisen hade två år på nacken. Vietnamkriget trappades upp under president Johnson. Massiv vedergällning (att varje kommunistisk attack mot väst skulle besvaras med USA:s hela kärnvapenstyrka) lydde som princip.
Tjatter och käbbel förvisso. Men på ett sätt som kunde få för mänskligheten katastrofala konsekvenser.
Denna andra, mer allvarliga sida av konflikten kommer också fram i slutet av visan. Där berättar nämligen Cornelis om "den stackars lille japanen", som varken har ben eller armar kvar, eftersom han fått en "a-(tom)bomb" på sitt hem.
Över huvud taget finns det i "Jag har en spricka i läppen" en viss vacklan mellan det groteskt överdrivna, det småputtrigt komiska och det utsatta tidsläget - även om det komiska hela tiden skiner igenom.
På det viset är Vreeswijk naturligtvis ett barn av sin tid. Att häckla det kalla kriget, och samtidigt frukta att det skulle övergå i ett tredje världskrig, blev nästan till en litterär genre under de här åren. Protestsångarna i USA tog väl i allmänhet sig själva på något större allvar. Men tendensen till att blanda komik och tragik finns även där.
Det som slår en när man lyssnar på just den här visan, är dock att den inte känns riktigt så förpassad till historien som annat från det "överpolitiska" sextio- och sjuttiotalet. Naturligtvis har det till viss att göra med att "Jag har en spricka i läppen" också innehåller andra verser, av mer allmängiltigt slag.
Men till denna känsla bidrar också det komiska, förvandlingen av supermakternas ledare till två apor (av vilka den enes skalle är "kal och bar" och den andra bara har "fransar kvar"). För på samma sätt som de mest glödande appeller för den ena eller andra sidan i en religiös konflikt ganska snart blir oläsliga, så är många av de alltför högstämda protestvisorna idag tämligen döda. Det som lever är det som på något sätt har lyft från det omedelbara sammanhanget. Som inte har följt med den aktuella konflikten ned i djupen
Sällan passar denna truism bättre in, än när det kommer till konst från den period, som blev till historia över en natt.
Två apor sitter på varsin tron
vad tror ni att aporna heter?
Den ene tjattrar om revolution
den andre om månraketer.
("Jag har en spricka i läppen", 1964)
Så beskriver Cornelis Vreeswijk (1937-1987) det kalla krigets två supermakter, USA och Sovjetunionen. Och kanske kommer man, kanske gör man det redan - ser på det kalla kriget som ett närmast obegripligt käbbel mellan två tjattrande apor. Hela konflikten sjunker in i historien och påminner snart om för länge sedan överståndna religiösa strider, exempelvis mellan katoliker och ortodoxa, eller mellan katoliker och protestanter.
Jesus är gudomlig och mänsklig. Nej, han är gudomlig.
Vägen till lyckan stavas kommunism.
Att någon med liv och lust har skrikit ut slagord av den här typen, kan förefalla märkligt, som en rest från svunna tider.
Men när Cornelis Vreeswijk sjöng om revolutioner och månraketer, så befann han sig mitt uppe i det kalla krigets mest akuta fas. Kubakrisen hade två år på nacken. Vietnamkriget trappades upp under president Johnson. Massiv vedergällning (att varje kommunistisk attack mot väst skulle besvaras med USA:s hela kärnvapenstyrka) lydde som princip.
Tjatter och käbbel förvisso. Men på ett sätt som kunde få för mänskligheten katastrofala konsekvenser.
Denna andra, mer allvarliga sida av konflikten kommer också fram i slutet av visan. Där berättar nämligen Cornelis om "den stackars lille japanen", som varken har ben eller armar kvar, eftersom han fått en "a-(tom)bomb" på sitt hem.
Över huvud taget finns det i "Jag har en spricka i läppen" en viss vacklan mellan det groteskt överdrivna, det småputtrigt komiska och det utsatta tidsläget - även om det komiska hela tiden skiner igenom.
På det viset är Vreeswijk naturligtvis ett barn av sin tid. Att häckla det kalla kriget, och samtidigt frukta att det skulle övergå i ett tredje världskrig, blev nästan till en litterär genre under de här åren. Protestsångarna i USA tog väl i allmänhet sig själva på något större allvar. Men tendensen till att blanda komik och tragik finns även där.
Det som slår en när man lyssnar på just den här visan, är dock att den inte känns riktigt så förpassad till historien som annat från det "överpolitiska" sextio- och sjuttiotalet. Naturligtvis har det till viss att göra med att "Jag har en spricka i läppen" också innehåller andra verser, av mer allmängiltigt slag.
Men till denna känsla bidrar också det komiska, förvandlingen av supermakternas ledare till två apor (av vilka den enes skalle är "kal och bar" och den andra bara har "fransar kvar"). För på samma sätt som de mest glödande appeller för den ena eller andra sidan i en religiös konflikt ganska snart blir oläsliga, så är många av de alltför högstämda protestvisorna idag tämligen döda. Det som lever är det som på något sätt har lyft från det omedelbara sammanhanget. Som inte har följt med den aktuella konflikten ned i djupen
Sällan passar denna truism bättre in, än när det kommer till konst från den period, som blev till historia över en natt.
Kommentarer
Trackback
