Patrik Godin

När doktor John Collins Warren den 16 oktober 1846 skar upp halsen på Edvard Abbot med en skalpell, så protesterade denne inte. Detta var på ett sätt häpnadsväckande - för det normala var att patienter under en operation reagerade med skrik och smärta. Inte sällan gjorde de motstånd, de slog vilt omkring sig, kämpade bokstavligen för livet.

Å andra sidan var det inte så märkligt att just den här patienten - som led av en cysta - förblev passiv. Ty han sov.

Operationen utfördes på The Massachusetts General Hospital i Boston, och närvarande var förutom kirurgen bl a tandläkaren William Morton. Det var i själva verket han som sett till att patienten inte kände någon smärta. Han hade nämligen sövt honom genom att hålla en flaska med eter framför hans näsa.

Snart hade tandläkarens sensationella metod att söva patienter spridit sig till Europa. Morton medverkade själv vid en operation i Paris i december 1846. Dels ville han demonstrera sin upptäckt, dels ville han bevaka sina intressen.


(William Morton, 1819-1868)

Efter att denna revolutionerande nyhet på anestesins område slagit igenom på bred front, dök det strax upp alternativa narkosmedel (såsom kloroform). Dessutom lät inte kritiken vänta på sig. Från kyrkligt håll hävdades det exempelvis, att det ju stod i Bibeln att kvinnan skulle föda sina barn "med smärta" (1:a Mose. 3:16). Alltså stred det mot Guds ord att bedöva kvinnor under förlossningar.

Som svar på denna kritik framfördes dock den rimliga synpunkten, att även Gud använt sig av anestesi. För när han tog ett revben av Adam och skapade Eva, så försänkte han först Adam i dvala (1:a Mose. 2:21).

Det slutgiltiga genombrottet för den nya metoden kom 1853. Då lät sig drottning Victoria bedövas i samband med att hon födde sitt åttonde barn.