Selma

Vissa inslag i Svt:s stora julsatsning Selma passerar alls icke obemärkt. Skådespeleriet (i synnerhet Göran Stangertz och Ingela Olsson) håller emellanåt hög klass. De lagom tidstrogna interiörerna (såsom de från Grand Hotel) är roliga att ta del av. Likaså språkrikedomen (franska, italienska, danska) som nog säger en hel del om hur det var att röra sig i rätt kretsar kring förra sekelskiftet.

Dessutom lyckas regissör och manusförfattare skapa en viss nerv med hjälp av diverse dramatiska trianglar. Främst dem runt Lagerlöf själv förstås (Selma - Sophie Elkan - Valborg Olander); men också ex. kring det familjedrama som har Magnus Roosmans tyranniske familjefader som en ond genius.

Problemet med serien är dock att huvudpersonen, Selma Lagerlöf, egentligen inte behövs. Den bisarra intrig som utspelar sig i samband med hennes nobelpris kan man gott vara utan. Och i övrigt kunde serien ha haft vilken kvinna som helst med ett visst anseende att försvara som ledande karaktär.

För den homosexuella problematik (homosexualitet var straffbart ända in på 1940-talet) som är filmens själva kärna är intressant och dramatiskt användbar. Men att ta omvägen runt Selma Lagerlöf känns både sökt och onödigt.

Nu utgör snarast detta politiska ämne, tillsammans med den besläktade frågan om kvinnors rättigheter, seriens verkliga fokus. Och det är inget fel i sig. Men klokare på författaren Selma Lagerlöf blir vi knappast. Därtill är hon på tok för osynlig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0