Patrik Godin

En bit förbi hälften i första delen av Selma Lagerlöfs Jerusalem, finns kapitlet "L'Univers' undergång". Väckelsen har redan nått bönderna i Nås, men ännu har tanken på att resa till Jerusalem inte fötts.

L'Univers är en fransk passagerarbåt som löper på sträckan New York - Hâvre. Efter en kollision i dimma med en segelbåt, vars bogspröt rammar passagerarbåten, sjunker L'Univers. I kapitlet får vi följa några människors sätt att reagera när de befinner sig på randen till undergången.

Där finns den unge skeppsgossen, som får chansen att rädda sig över till den mindre seglaren, men som avstår. Han kan helt enkelt inte föreställa sig att det är det betydligt större passagerarskeppet som lidit mest skada. Och där finns det unga, nygifta paret, som bestämmer sig för att möta döden tillsammans, inuti deras egen hytt. Men när kvinnan ser "en smal strimma vatten komma insilande under den stängda dörren" så rusar hon ut, och lämnar sin man.

Där finns också miss Hoggs - "en liten gumma med grått, burrigt hår, runda uggleögon och rödfnasig hy". Hon är resklädd, och hon lyckas bevara något av sitt lugn mitt i det kaos som råder på däck sedan paniken spridit sig. Hon har tur och finner en tom skeppsbåt som ännu inte sänkts i vattnet. Hon kliver i. Båtarna runt henne firas ned, men hennes förblir bunden utanför relingen. När L'Univers slutligen börjar gå till botten, sitter miss Hoggs alltjämt i sin tomma båt, högt uppe i luften.

Där finns, avslutningsvis, även en mrs Gordon. Hon reser med sina barn. När katastrofen närmar sig får hon erfara hur människor kämpar alltmer desperat för att klara livhanken. Hur ingen tar någon notis om henne, hur ingen hjälper henne och barnen, utan istället så när trampar ner dem. Hon hamnar i vattnet och barnen druknar.

Dessa scener skrevs 1901 - alltså 11 år innan Titanic förliste. Ändå har de en åskådlighet och en nerv som är rent förbluffande. För alla som läst om och sett (otaliga) filmatiseringar av Titanics undergång, känns Lagerlöf nästan kusligt profetisk. Hennes roman behöver förvisso ingen extra draghjälp av historien. Men ändå har den fått det - genom att verkligheten, som vanligt, rättat sig efter dikten.