Patrik Godin

Jag skrev tidigare om konsten att börja en berättelse. Som exempel använde jag då bl a Franz Kafkas Förvandlingen och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.

Jag påpekade hur de bägge två är mästare på att kasta läsaren rätt in i handlingen från första meningen. Man brukar kalla greppet in medias res. 

Hur annorlunda ter sig då inte början på Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet från 1984. Den låter så här:

Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag skall upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet! Vad innebär denna orimliga myt?

En filosofisk idé som återges, med källan angiven. En fråga som ställs - och dessutom utreds på de följande raderna. Därefter är det (korta) första kapitlet slut.

 Milan Kundera, f. 1929

Det andra (ännu kortare) kapitlet liknar det första. Men här utvidgas och varieras den filosofiska idén. Sedan smalnar den av och mynnar ut i motsatsparet tyngd och lätthet.

Samtidigt införs även Parmenides. 

Vi har alltså fortfarande inte fått reda på vilka som den här berättelsen ska handla om, var vi befinner oss någonstans, när i tiden det hela ska utspelas. Etc.

Kanske kan man ana en konflikt, men det är inte alldeles enkelt att sätta fingret på den. Återupprepningens melankoliska nödvändighet? Tyngden eller lättheten?

Ändå är inledningen på Kunderas roman i sig lika mästerlig som de andra nämnda författarnas. Efter avslutad läsning känns anslaget konsekvent, oumbärligt och fullt logiskt. Det avslöjar mer än man som läsare först förstår. 

Kort sagt: det ställer upp de nödvändiga villkoren för den historia som snart ska följa.

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Att det inte finns några regler att lära ifråga om det stora berättelserna? Och att en Kundera, en Kafka och en Lagerlöf illustrerar det tydligare än de flesta?

Att det formelartade bygger på deras verk, och inte tvärtom.