Den rebelliska posen
HEJ!
Skulle det här fotot vara lika fascinerande om man inte visste att kvinnan på det är Edith Södergran?
Kanske inte. Men likafullt skulle man nog stanna till vid det en sekund extra. För visst är det förbryllande?
Varför plockar hon exempelvis lite nervöst med händerna? Vad är det som skymtar i fonden?
Och hennes ögon - vad är det egentligen med dem? De verkar vara på väg att slutas. Är det en miss i fotograferingsögonblicket? Eller är det kylig beräkning?
Den som något känner till poetens biografi, påminner sig möjligen att det tidigt konstaterades att Södergran led av tbc. Redan 1908 - när hon var sexton år - fick hon det beskedet. Det var också den sjukdomen som kom att leda till hennes förtidiga död 1923.
Aha!
La petite fiancée de la mort. Och det kryllar ju sannerligen av sjukdom och död i hennes dikter: "Landet som icke är", "Ankomst till Hades", "Sjuka dagar".
Fast vid närmare eftertanke - är det verkligen undergång, eller ens bräcklighet, som de där halvslutna ögonen utstrålar?
Är det inte snarare en sorts trots? Ett upproriskt eller åtminstone självsäkert, stolt och lätt blaserat trots?
Som i dikterna "Triumf att finnas till" och "Vierge moderne".
Ögonen går i så fall ypperligt väl ihop med posen, det likgiltiga lutandet mot väggen, de avmätt hopknipna läpparna.
Hakan som liksom trycks uppåt av det sjukhusvita klädesplagget.
Vid åsynen av det här fotot är det inte svårt att föreställa sig hur den i pressen utskällda - hur den för sin djärva, expressionistiska poesi hånade - svarar sina belackare: Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.
Vilket naturligtvis också skedde. I förordet till diktsamlingen Septemberlyran (1918).
Så de sjukdomsplufsiga kinderna är knappast det som får oss att dröja en stund vid fotot. Snarare är det tidlösheten i posen. Vi tycker oss ha sett den förr, hos andra självmedvetna rebeller och bildstormare.
Och det har vi - fastän långt senare.
Kommentarer
Postat av: Eva Ström
Om händerna - det har antagits att det är ett måttband som Södergran håller i händerna, som hon har använt för att mäta avståndet till kameran. Hon var en ivrig amatörfotograf och man kan tänka sig att hon tog fotografiet med självutlösning, vilekt ju också
akn förklara ansiktsuttrycket av spänd koncentration, Agneta Rahikainen har gett ut en bok om Edith Södergrans fotografier som jag kan rekommendera, den heter "Som en eld över askan".
Postat av: Patrik
Tack för tipset! Jag letade runt lite innan jag skrev den här texten, men hittade inget. Så jag skrev ändå. Och det är ju alltid en risk; men å andra sidan ligger det i bloggens natur att man snabbt får veta om man trampat alltför snett.
Trackback
