Patrik Godin

Joseph Henry hade provat på flera olika yrken innan han 1826 hoppade på en lärartjänst. Han drevs knappast av någon pedagogisk iver, och lönen var ett skämt. Men skolsalen i staden Albany i USA skulle åtminstone vara varm. Och för en som tillbringat åtskilliga vintermånader som lantmätare i gränstrakterna mot Kanada, var värme inte att förakta.

Tyvärr så var inte den eldade skolsalen nog för de uttråkade bondpojkarna i klassen. De var praktiskt lagda, och när bokliga studier kom på tapeten stökade de mest.

I syfte att roa pojkarna lindade Henry en dag lite koppartråd runt ett järnstycke. Sedan drev han med hjälp av ett Voltabatteri elektricitet genom tråden. På ett ögonblick hade järnstycket förvandlats till en magnet som kunde lyfta metallbitar på fyra kilo.

Pojkarna i klassen greps genast av samma iver som Henry. De virade runt ännu fler koppartrådar - och elektromagneten kunde bära nio kilo. De lindade trådarna tätare, så tätt att det började spraka om dem. Då isolerade de dem med tygremsor klippta från Henrys hustrus klänningar. 

Inom några år hade Henry flyttat uppfinningen utomhus och hissat upp den i en byggnadsställning. Folk kom från när och fjärran för att beskåda den. Numera kunde den av elektricitet magnetiserade järnbiten lyfta 680 kilo.

Hela idén med att experimentet hade Henry fått från en brittisk artilleriofficer vid namn William Sturgeon. Denne hade i en tidskrift redogjort för hur han lyckats få liv i ett järnstycke med hjälp av den mystiska elektriska "strömmen".

Sturgeon hade dock inte vetat vad han skulle göra med sina resultat. Men det visste uppenbarligen Henry. Ett par år senare uppfann han dessutom telegrafen, med samma typ av teknik. Fast i slutet av 1820-talet var han nog mest tacksam för att han fått någorlunda lugn i sin uppvärmda skolsal.