Patrik Godin

HEJ!

" Fyra romaner jag inte vill minnas längre."

• Blecktrumman (Günter Grass): Huvudpersonen Oskar Matzerath lockar fram känslor i mig som jag inte vill ha kontakt med. Ungefär så här: Om Oskar stod framför ett dike, skulle jag noga kontrollera vattendjupet i det innan jag knuffade ned honom. En del skulle hävda att Grass därmed lyckats i sitt uppsåt: att skaka liv i läsaren genom att låta en minst sagt kuriös typ ha huvudrollen i berättelsen. Jag har oftast högre krav på en roman än så.

• Sagan om ringen (J.R.R. Tolkien): Egentligen är det lite småaktigt av mig att ha med den boken här, för jag har aldrig orkat ta mig igenom den, trots flera försök. En gång nådde jag dock så långt som till två sidor från slutet. Sedan dök något viktigare upp. Som att diska.

• Över floden in bland träden (Ernest Hemingway): Inledningen - med andjakten - är magnifik. Sedan späs det hela ut till en sentimental soppa. Tonläget är ungefär detsamma som när de akustiska gitarrerna och Lundellåtarna börjar ljuda framåt morgonkvisten.

• Soldat med brutet gevär (Vilhelm Moberg): Mobergs prosa kan ibland bli lite enahanda och monoton - det gäller även en så lysande roman som Raskens. Men i den finns så mycket annat av hög karat, att stilen inte stör. I tegelstenen Soldat med brutet gevär, däremot, blir det malande språket till slut läsarens fiende. Stryk ned boken till hälften - och den går både att läsa och att återvända till.