Plinius problem

HEJ!

Plinius den yngre har gått till eftervärlden genom sina brev. Två av dem handlar om staden Pompejis förstörelse, som Plinius upplevde personligen när han var sjutton år gammal. De är därmed en av de främsta källorna till den katastrof som vulkanen Vesuvius utbrott orsakade i augusti år 79. För även om breven är nedtecknade långt senare, ger de en god bild av vad som skedde. 

   image69

"Redan hade aska fallit på båtarna[...]. Vidare föll pimpsten samt även stenar som var svarta, brända och sönderbrutna av elden." (Ur Plinius den yngres skildring av Pompejis förstörelse.)

Några andra brev som är oerhört intressanta härrör från Plinius tid som guvernör i Bithynien (nuvarande nordvästra Turkiet). Året är 112. I ett par skrivelser till kejsar Trajanus ber Plinius om råd. Han har nämligen stött på grupper av människor - på landsbygden, i städer och byar - som han inte riktigt vet hur han ska handskas med:

De är en skara av alla åldrar och samhällsställning[...]. De försöker leva rätt och binder sig med ed att inte begå brott, stöld eller äktenskapsbrott...

De här människorna tycks vara tämligen harmlösa och ofarliga. Men de vägrar offra vin och rökelse åt kejsarens staty. Dessutom träffas de och äter enklare måltider och diskuterar moral, vilket kan ses som ett brott mot förbudet att bilda "föreningar".
   Och när de uppmanas att avsäga sig sin vidskepliga tro, nekar de oftast. Många av dem är till och med villiga att gå i döden för sin sak.
   Plinius vill nu veta hur han ska behandla dessa människor. Han har redan låtit tortera och avrätta några av dem, utan att för den skull uppnå några bestående resultat. 
   Av Trajanus svar framgår att Plinius handlat helt rätt. Att det är just på det viset som "problemet" ska lösas. De här människorna behöver Plinius inte söka efter aktivt. Men om de anges och erkänner sina brott, så ska de straffas.

image68

Under de följande två hundra åren skulle de kristnas situation i Romarriket inte förbättras nämnvärt; snarare tvärtom. Men trots det ökade de stadigt i antal. Först med kejsar Konstantin (272-337) uppnådde Kristi anhängare legitim status inom imperiet.
   Från 300-talet och framåt blev kristendomens betydelse sedan bara större och större. Plinius beskrivning av den är en av de allra tidigaste.


Lästips: Tore Jansson: Romarinnor och romare, 2006.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0