Vad visste egentligen Eratosthenes?

HEJ!

Alla som har svårt för matematik, men som ändå någon gång har lyckats lösa en hyfsat komplicerad uppgift, vet hur det känns. Man pendlar mellan Jag kan ju faktiskt och Det var bara tur; alltså mellan hopp och fortsatt förtvivlan.
   Fast om man sedan inte begriper hur man egentligen gjorde för att finna den rätta lösningen (och alltså inte skulle klara av att göra om det), så växer sig tvivlet strax lite starkare. Och när svaret dessutom visar sig vara totalt obegripligt, trots att det är "rätt" - ja då finns inte längre någon återvändo.
   Man ger upp. Och börjar blogga istället.
   En som knappast kan ha förlitat sig enbart på tur var den grekiske matematikern, geografen, historikern, författaren m.m. Eratosthenes (200-talet f.Kr.) Han är känd som grundläggaren av den matematiska geografin; framför allt därför att han på ett sinnrikt sätt beräknade jordens omkrets. Med hjälp av skillnaden i solens position vid middagstid vid sommarsolståndet i Alexandria respektive Assuan (Syene) - och med avståndet städerna emellan - kunde han fastställa omkretsen till ca 40 000 km.

 (Klicka här för en bättre bild)

   Det värdet är i princip korrekt. Men problemet var att få skulle erkänna eller ens bry sig om det under mer än tusen år.
   I dess ställe kom beräkningar av Ptolemaios, Strabon och andra att betraktas som de riktiga. De visade på en omkrets om ca 28 000 km, vilket fick till följd att jorden uppfattades som mindre än den egentligen är. Det var bland annat därför som Columbus vågade sig ut på det Vida Havet (Atlanten och Stilla havet sågs som samma vatten) trots alla risker som var förenade med det.
   Vad man kan undra över är dock hur Eratosthenes såg på sin egen lösning. Tvivlade han på den? Var han övertygad om och jublande glad över att han hade träffat prick? Var den obegriplig, men rätt?
   Genomfors han, kort sagt, av känslor som även mindre bemärkta "matematiker" har stor erfarenhet av?
   Naturligtvis kunde han inte veta att hans resultat skulle falla i glömska. Eller att det skulle visa sig vara acceptabelt även den dag då man hade metoder och instrument för att avgöra detta.
   Men om man leker med tanken att Eratosthenes var säker på att hans svar var korrekt, att det var sanningen. Att detta till och med gick att slutgiltigt bevisa, och att han gjorde det. Skulle det då ha inneburit någon skillnad?
   Förmodligen inte.
   För som Thomas Kuhn har visat så är det inte bara de vetenskapliga resultatens sanningshalt som är det avgörande kriteriet på vilket inflytande de får. Det spelar också in vad vetenskapssamhället så att säga kommer överens om att acceptera som det sanna och rimliga. Sedan blir det detta som gång efter annan upprepas och reproduceras. Som ligger till grund för framsteg och innovationer, för anslag, ära och upphöjelse. År efter år. Sekel efter sekel - tills slutligen en Einstein eller en Darwin kommer och välter allt över ända.
   Så till alla er som förtvivlar när ni misslyckats med en matematisk lösning: misströsta inte! Att ha rätt är inte alltid en kungsväg till lyckan. Det kommer ni att märka nästa gång ekvationen faktiskt går ihop.

Att läsa vidare:
Dick Harrison: Skapelsens geografi, 1998


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0