Patrik Godin

Sätter mig ned för att läsa om Doris Lessings debutroman Gräset sjunger. Det börjar dramatiskt: med en tidningsnotis om ett mord i Ngesi i Syd-Rhodesia. En död kvinna, en man som blivit galen. Språket glasklart, skarpt som hos J.M. Coetzee. Eller snarare: Coetzees språk är lika precist som Lessings.
   Nästan omedelbart börjar en misstanke smyga sig på: varför känner jag inte igen mig? 
   Men jag läser vidare. Hur svagt avtryck en bok än har gjort - och hur lång tid det än har gått sedan man läste den förra gången - brukar det förr eller senare dyka upp något, en scen, ett tonfall, en händelse som man minns.
   En bit längre in i boken, och ännu ingenting som klingar bekant. Fast just för tillfället har jag lagt den onda aningen åt sidan. Istället är jag totalt uppslukad av det jag läser. Huvudpersonen - Mary Turner - gifter sig och flyttar ut på en gård som hennes man, lantbrukaren Richard, äger.
   Jordbruket går tämligen dåligt. Förfallet tilltar. Mary får allt större problem att finna sig tillrätta.


The Grass Is Singing, 1950. (Gräset sjunger, 1951)

Ganska snart kommer jag att tänka på Madame Bovary. Mary har en hel del av henne i sig. Drömmarna som krockar med verkligheten, en sorts aningslöshet blandad med djärv (och någon gång lite småaktig) oppositionslusta. I egenskap av kvinnor är de klavbundna av sitt kön, visst. Men de går inte bara till storms mot det. De utforskar också de roller de fått sig tilldelade, blir ibland överraskade av - och undantagsvis nöjda med - vad de finner. Inte sällan flyr de även in i sin könstillhörighet, hoppas på att finna en trygghet i den trots allt.
   Om de bara låter allt vara som det borde, som det är.
   Men för varje gång det sker, växer sig hatet starkare. Det är ett hat riktat mot  omvärlden, mot de äkta männen och mot dem själva.
   Vad knuffar dem egentligen över stupet? Samhället, könsrollerna, klass-hierarkierna eller - i Lessings fall - rasmotsättningarna? 
   Eller har de blott sig själva att skylla?
  Doris Lessing ger inget entydigt svar. Men hon gestaltar frågorna så rasande skickligt att jag nästan är övertygad nu: jag har inte läst Gräset sjunger förut. Orsaken till att jag ändå har fått för mig det, kan jag inte ange. Men något så här utomordentligt drabbande skulle jag inte ha glömt.
   Under tiden håller gården och jordbruket på att fullständigt gå i putten. Det ena projektet efter det andra misslyckas. Solen steker, det röda dammet yr. I närheten finns förvisso både grannar och tjänstefolk, "infödingar". Men ändå lever Mary Turner och hennes man i princip isolerade från omvärlden, som på en öde ö. De har med sig samhället och dess konflikter till ön. De har med sig sina minnen. Men väl där iscensätter de sedan stora delar av dramat på egen hand. Det är först med inträdet av Moses, en svart tjänare, som någon annan på riktigt allvar tar plats i deras gemensamma liv.
   Moses blir en katalysator för skeendet. Porträttet av honom är styvt, spelet mellan honom och Mary tidlöst, allmängiltigt. De skepp som då och då kan siktas vid horisonten (pengar, lycka, framgång, barn, nedbrutna ras- och könsbarriärer) stävar obönhörligt vidare, ut på öppna havet. 
   Inte minst det borde jag ha kommit ihåg.