Patrik Godin

En av de starkaste scenerna i Christopher R. Brownings bok Helt vanliga män handlar om herr och fru Wohlauf. De är nygifta, hon är gravid i fjärde månaden. Han är kapten och knyts på sommaren 1942 till reservpolisbataljon 101. Det är denna bataljon - bestående av "helt vanliga män" - som är ämnet för Brownings bok.

 
(Män ur reservpolisbataljon 101)

I den scen jag talar om är delar av bataljonen igång med ett av sina huvudsakliga värv: att samla ihop och deportera människor av judisk börd till förintelselägren. Man befinner sig i Polen, på torget i Miedzyrzec. Det är stekande hett. Många av fångarna svimmar av utmattning efter att i flera timmar ha tvingats stå eller sitta helt stilla i solen. De som flyr eller inte lyder order misshandlas eller skjuts på fläcken.

Kapten Wohlauf är en av dem som leder aktionen. Hans hustru är med honom, kanske för att de håller på att fira smekmånad och inte kan vara ifrån varandra. Hon står "väl synlig i sin klänning vid torget och [betraktar] det hela på nära håll".

Det som får scenen att gränsa till det outhärdliga är förstås kontrasten mellan de lidande och plågade människorna och den nygifta, gravida fru Wohlauf. Ondska är lättare att ta in om den serveras utan nyanser.

Det här är ont, det här är gott. Här är bödeln, där offret.

Men fru Wohlauf passar inte in i det mönstret. Vi vet faktiskt inte riktigt var vi ska stoppa in henne. Hon är en åskådare, en bystander - ja, visst. Men även som en sådan sticker hon ut.

För hon står bara där, tyst på torget. Inuti henne växer barnet. Hon har tagit av sig på överkroppen för värmens skull.