Patrik Godin

Det hände sig vid den här tiden på året, fast för 399 år sedan, att dogen av Venedig under viss ansträngning masade sig uppför trapporna i Kampanilen. I sitt följe hade han stadens senatorer. Det bör ha låtit av siden och flåsningar, av hostningar och spetsar som gnids mot hud och tyg.

Anledningen till att dessa bemärkta herrar underkastade sig omaket att bestiga Kampanilen - stadens högsta byggnadsverk - hade med grannstaden Padua att göra. Där fanns nämligen en professor i matematik, som den här sommaren hade hört talas om en märklig upptäckt i Holland. En skomakargesäll hade, av en ren slump som det verkar, med ett visst avstånd placerat en postiv lins framför en starkare, negativ lins, och sedan tittat genom dem.

Det han såg förbluffade honom, ty världen blev större.

Och minst lika förbluffad torde dogen av Venedig ha blivit, när han nu satte ögat till matematikprofessorns egenhändigt konstruerade kikare. För han kunde se Padua, gatorna där, människorna som rörde sig på dem. De befann sig betydligt närmare än vad som borde vara fysiskt möjligt.

                                                 (Kampanilen i Vendig)

Dogen hade just fått vara med om något exceptionellt: att se mer än vad som är möjligt för det mänskliga ögat på naturlig väg. Betydelsen av det kan knappast överskattas. Kraftiga kikare (och andra ögats hjälpmedel) är ju närmast en förutsättning för att ett vetenskapsideal, som bygger på iakttagelse och empiri ska kunna slå igenom på bred front.

Men om detta visste nog dogen föga. Däremot kunde han av andra anledningar gilla den nya värld som öppnades för honom; så mycket, till och med, att professorn från grannstaden tillerkändes en professur på livstid, samt en löneförhöjning.

Galilei Galileo hade anledning att vara nöjd. Åtminstone för ett tag.