Patrik Godin

Jag läser Anders Paulruds roman Kärleken till Sofia Karlsson. Och flera gånger inställer sig frågan:

Hade jag bedömt den här boken annorlunda om jag läst den innan Paulrud gick bort (vilket han, som bekant, gjorde i januari i år)?

För det går inte att komma ifrån att jag ofta tänker på det. Att jag ibland - och i synnerhet när framtiden och döden kommer på tal - får känslan av att sitta med facit i hand. Att villkoren mellan författare och läsare i just det här fallet är ovanligt ojämlika.

Till detta bidrar naturligtvis den självbiografiska prägel som romanen har. Berättaren Anders har övergivits av en tjugosex år yngre kvinna, Sofia Karlsson. I ett desperat försök att komma tillrätta med sig själv och kärleken till henne, ger han sig ut på en pilgrimsvandring - till Santiago de Compostela. Under vandringen får vi ta del av hans hågkomster, hans tankar och känslor.

Och romanens styrka är just detta: Anders uppgörelse med sig själv. Med sitt eget liv. Han skönjer ett mönster av att övergiva och övergivas. Han minns sin biologiska mor och sin styvmor, vilka fogar sig väl till detta svekets mönster. Han erinrar sig tidigare förhållanden, tiden med Sofia Karlsson. Hans uppgörelse med sig själv är emellanåt ganska skoningslös - och just därför imponerar den.

Svagare tycks mig dock behandlingen av bokens förmenta huvudspår, kärleken till Sofia. Det beror framförallt på att inte vare sig hon eller någon annan får riktigt liv i berättelsen. Den är - på gott och ont - så oerhört centrerad kring jagberättaren, att alla andra bara ses i skuggan av honom.

Exempelvis är berättarens mors öde tämligen gripande: hur hon föder en gift mans barn (Anders) och tvingas lämna bort det. Men porträttet av henne är alltför knapphändigt och alltför inriktat på att belysa Anders liv för att gripa tag på djupet.

Som självuppgörelse är romanen läsvärd; som kärleksroman lämnar den en del övrigt att önska. Så tror jag att jag hade sett på saken, när jag än hade tagit mig an Kärleken till Sofia Karlsson.