Patrik Godin

Både Platon och Aristoteles var övertygade om att det gick att uppnå kunskap om vad som är det goda samhället. Och, får man förmoda, att de själva satt inne med just den kunskapen.

För Platon innebär idealsamhället allt annat än det "demokratiska" Aten; snarare en elitstat där filosofer - de klokaste och mest förnuftiga, de som bäst känner det goda samhället - har den yttersta makten. Till sin hjälp har de väktare, som svarar för lag och ordning, för att staten och dess institutioner skyddas.

Aristoteles förespråkade istället kungadömet, där kungen fungerar som en far (i en närmast patriarkalisk, konservativ anda) för sina undersåtar. Han var dock långt mer positivt inställd till den atenska demokratin än Platon - trots att han själv, som "utlänning", var utestängd från den. Demokrati var exempelvis att föredra framför tyranni, alltså det styrelseskick där kungen spårat ur och blivit en förtryckare av sitt folk.

Men gemensamt för de bägge filosoferna var, som sagt, att de ansåg att det fanns ett otvetydigt sätt enligt vilket samhället borde ordnas. Platon menade att kunskapen om det rätta och sanna fås genom att använda förnuftet. Aristoteles var mer av en empiriker. Bland annat studerade han olika grekiska stadsstaters styrelseformer för att sedan dra slutsatser utifrån sitt material.

Även om de klassisk-grekiska politiska alternativen ofta alltför lättvindigt tillåts kasta ljus över dagens politiska debatt, så är det ibland svårt att låta bli. För vad har de senaste årens konflikter i världen handlat om? Jo, om politiska ledare som hävdar att de vet vilket som är det bästa (sannaste) sättet att inrätta ett samhälle på. Ibland kryddas argumenteringen med lösryckta, historiska jämförelsepunkter; ibland med religiöst och etiskt färgade utsagor om ont och gott, rätt och fel, frihet och ofrihet.

Skillnaden gentemot de gamla grekerna är väl främst att dessa talade om en begränsad geografisk yta och om ett ytterst litet antal människor. Allt som låg utanför Grekland och dess stadsstater var egentligen ointressant. För dagens politiska aktörer är det istället världen i sin helhet som är arenan.