Patrik Godin

HEJ!

Följande dikt av den kinesiske poeten Li Bo (701 - 762) innehåller åtminstone två viktiga element: månen och vinet.

Ensam läppjade jag på en kruka vin
bland blommorna. Jag hade ingen att glamma med -
förrn jag höjde min vinkopp och bad den klara månen
att hämta min skugga, så att vi skulle bli tre.
Och fastän månen var oförmögen att dricka
och skuggan bara följde mig liknöjt i hälarna,
njöt jag likväl en stund dessa stallbröders sällskap
medan våren, den flyktiga, led mot sitt slut...

Jag sjöng. Och månen skänkte mig sitt bifall.
Jag dansade. Min skugga kom tumlande efter.
Så långt jag kan minnas var vi de såtaste vänner
men sedan blev jag full, och vi tappade bort varandra.
Må vi länge fortsätta vår loja och underliga samvaro
i hopp om att få mötas en gång på Himlens töckniga flod.

Vinet därför att Li Bo (Bai), efter en kort sejour vid det kejserliga hovet, förvisades därifrån. Inte minst hängde det ihop med hans olyckliga förmåga att uppträda berusad i de mest skilda sammanhang. 
   Månen därför att Li Bo enligt legenden dog sedan han drunknat i en flod som han kastat sig i för att försöka omfamna månens spegelbild.



Li Bo var vad man brukar kalla ett original, och han uppträdde också som ett sådant. Rastlöst produktiv (över 1000 dikter har tillskrivits honom), försupen och excentrisk, ett självutnämnt geni - som struntade i de förhärskande versmåtten och istället använde dem han kände för och tyckte passade hans syften. Han var en vagabond, som inte drog sig för att duellera. Han reste vida omkring i Tangperiodens Kina, hemmahörande överallt och ingenstans. 
   Drygt femtioårig blev han anklagad för att ha deltagit i en stor komplott mot kejsaren. Han benådades, men dog innan benådningen verkställdes.
   Idag räknas han, tillsammans med den samtida Du Fu, till den kinesiska litteraturens främsta poeter.