Patrik Godin

Uppsala stadsteater ska sätta upp en dramatisering av Göran Tunströms roman Tjuven från 1986. För regin svarar Linus Tunström, författarens son och tillika teaterchef i Uppsala. Premiären är den 29 mars.

Själv minns jag Tjuven som en av mina stora läsupplevelser - åtminstone till en början. Romanens första halva, som utspelar sig i Sunne i Värmland, är bland det starkare man kan läsa ifråga om armod, förtryck, våld och - som väl är - barns förmåga att med fantasins hjälp reda sig en någorlunda ljussatt vrå i mörkret.

Flera av karaktärerna - kusinerna Hedvig och Johan, tolvbarnsmamman Ida Pripp och hennes man, den allt annat än sympatiske Fredrik Jonson Lök - lever från första sidan. Och det är faktiskt något av en bedrift; inte minst med tanke på deras kuriösa namn, den overklighetskänsla och det liksom sagoaktiga skimmer som hela tiden vidlåder texten. Diskbänksrealism är inte det enda sättet att få smuts och solkighet att framträda.

Långt därifrån.

Göran Tunström är ju en förvaltare av det "magiskt realistiska" arv som i svensk litteratur utgår från Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman. Och liksom dem klarar han sig bäst när fantasteriet hela tiden finns med och kan anas, men likväl inte tar överhanden.

Tyvärr är det något sådant som sker i andra halvan av Tjuven. Kommen till avsnittet om "Ravennahandskriften" i slutet av boken hoppas jag inte längre på mer, utan på mindre. Det är en känsla motsatt den som präglar läsaren under de första 170 sidorna.