Brorsan är mätt
I Mirja Unges senaste bok, novellsamlingen Brorsan är mätt, finns en novell som är tämligen tråkig. Den heter "Du och jag" och är - tack och lov - ganska kort. Den handlar om ett par, ett du och ett jag; samt om en tredje person som håller på att ta sig in mellan det här paret.
Otroheten fullbordas aldrig, men den finns där som ett latent hot. Risken för att den när som helst ska äga rum, utgör en hämsko på känslor och tillit, har en sordinerande effekt på kommunikationen mellan de bägge huvudkaraktärerna.
Och detta är ju Unge: utforskandet av kvinnan, språkförbistringen och kylan som topprider människorna och deras samspel, känslan av underliggande fara, av att allt när som helst kan gå åt helvete.
Fast det gör det sällan.
Dessutom har Mirja Unge ett säreget och mycket personligt språk, som när det fungerar är ett utmärkt verktyg för att förmedla och gestalta hennes teman. Detta syns tydligt i en annan novell i samlingen, "Jul för fan".
I den har allt som man stört sig på i "Du och jag" som genom ett trollslag förvandlats till ett berättelsens suggestiva kraftfält. Borta är de tomma manéren, bristen på ett verkligt vettigt uppslag, formen utan innehåll. I stället är det taffliga och trevande mötet mellan en far och en dotter på julafton riktigt gripande i all sin torftighet. Plötsligt känns det som om den här historien inte skulle ha kunnat berättas på något annat sätt.
Och det är ofta ett tecken på en lyckad novell.
Kommentarer
Trackback
