Patrik Godin

"Efter ett par tre glas fann Lasse det enbart rörande att se hur Edvin hela tiden såg till att hans kvinna hade mat på tallriken, med vilken ömhet han skalade räkor och la för henne, hur vackert han arrangerade rätterna på hennes tallrik."

Och ätandet och drickande och Edvins omsorger fortsätter. Det pågår ett symposion. Deltagare är Kicki och Lasse, huvudpersonerna i boken med samma namn, skriven av Peter Kihlgård.

Kicki och Lasse och Kickis mamma Solveig och hennes nye man Edvin. Alkoholen flödar, konflikterna poppar upp och klingar av, inte sällan till följd av Lasses humor eller mamma Solveigs lynnighet. Och så på grund av Edvin förstås, han som en gång försökt hänga sig och nu har en röst som gör att han helst är tyst - och låter Solveig husera och orera fritt.

Det är dråpligt och rörande och hejdlöst roligt, omöjligt att återberätta. Det är Fanny och Alexander och Lars Norén och Piraten i en enda, oemotståndlig virvel.

Kapitlet Symposion kommer i slutet av denna ganska okonventionella kärleksroman. Det förbereder för den final, som egentligen är en uvertyr. För i bokens sista kapitel träffas Kicki och Lasse för första gången. Och då vet redan läsaren hur det ska gå - det har mer eller mindre öppet avslöjats redan i romanens inledning.

På så vis är Kickis och Lasses stormiga kärlekshistoria främst en serie scener, en räcka händelser med sin egen inneboende logik och dramatiska kurva. Kronologins meningsskapande schema är fjärran; kanske för att våra minnen av kärleken ofta utgörs av ett antal laddade, mer eller mindre ljussatta, kaotiskt sprakande klimax.

Kärlek som oordning och nåd, som Lars Ahlin skulle ha sagt.