Betraktelse över själens passioner

Idag recenserar Mats Gellerfelt (lika entusiastisk som alltid) portugisen António Lobo Antunes senaste, till svenska översatta roman: Jag ska älska en sten. Något svalare i sitt omdöme är DN.s Steve Sem-Sandberg.

Själv tillhör jag dem som skulle ha föredragit om Antunes fått nobelpriset istället för den halvt oläslige José Saramago. Även om Antunes tappat något av sin kraft i de senaste romanerna, så är han fortfarande en oerhört drabbande författare. Hans huvudverk hittills är väl Fado Alexandrino, men jag skulle hellre föreslå Betraktelse över själens passioner (vilken titel!) som en ingång till författarskapet.

Egentligen undandrar sig Antunes romaner varje form av handlingsreferat - något som för mig utgör en varningsklocka. Men även om hans böcker är som långa dikter, där språket - som han själv har påpekat - är viktigare än intrigen, så är de ändå förvånansvärt rika på handling. I läsningen av honom kommer jag inte sällan att tänka på Shakespeare: samma slösande rikedom av händelser, dramatik, våld, ironi och svärta.

 
António Lobo Antunes, f. 1942


I Betraktelse över själens passioner smälter, som ofta hos Antunes, det personliga ihop med det allmänna. Portugals blodiga historia finns hela tiden närvarande i individerna, vilket ger såväl dem som boken en särskild dimension. Att betrakta själen är för psykiatrikern Antunes också att låta ett lands dunkla förflutna komma upp till ytan.

Och det är just i denna motsägelsefulla blandning mellan det individuella och det generella, mellan komik och tragik, mellan poesi och dramatik som António Lobo Antunes storhet ligger. Hos honom finns ingen syntes, bara ständig rörelse. Inte ens språket kommer någonsin till ro i hans värld.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0