Clézios bilder
Nobelpristagarens J.M.G. Clézios Afrikanen bärs upp av bilder. Dels rent bokstavligt - genom de många fotografier ur författarens egna samlingar som finns insprängda i den löpande texten. Dels tematiskt - genom de porträtt av Clézios far och av Afrika som tecknas i boken.
Fotografierna först. De fyller en rätt märklig funktion, inte främst för vad de är, utan för vad de inte är - eller innehåller. För man kunde ju tänka sig att de skulle ha fadern själv - läkaren i tropikmedicin, "Afrikanen" - som motiv. Eller varför inte författaren som åtta- eller tioåring - dvs Clézio på 40-talet när han bodde i nuvarande Nigeria tillsammans med sin far och mor?
Men inte. Visst går det att finna kopplingar mellan ord och bild. En lokal kung, en boskapshjord, floder, danser, till och med en karta över Banso, faderns läkardistrikt. Icke desto mindre finns det en litet tvetydig skevhet mellan bild och text, som ju för all del skulle kunna bero på att författarens arkiv inte är särskilt komplett, faderns ivriga fotograferande till trots.
Men kanske är glappet mellan texten och fotografierna fullt logiskt. För inte heller i texten fogas bilderna - av fadern, av Afrika, av författaren som valp - någonsin samman till en helhet. Clézío vistas i Västafrika i två år, och kontinenten sätter spår i honom för alltid. Samtidigt meddelar han oss att han då "lärde sig att glömma". Lämningar från det förflutna - från livet i Nice - existerar inte i det afrikanska hemmet. Och inte några speglar. Det nya och det gamla livet, symboliserat av fadern och av mormodern i Frankrike, hör inte på något sätt ihop. Utgör två oförenliga bilder.
På samma sätt med Afrika. Kärleken till kontinenten lyser igenom på varje sida. Naturen, kroppsligheten, det okonstlade (någon gång känns det lite klichéartat - och ändå tror man på varje ord). Till och med skorpionerna ägnas en passage som genom sin klarhet och kraft vibrerar av något slags skräckblandad ömhet.
Å andra sidan blundar inte Clézio för den koloniala tragedin, för våldet och nöden, för sjukdomarna och grymheten i de lokala konflikterna. Afrika framstår som en del av världen som hela tiden slås sönder och byggs upp igen - ungefär som de gigantiska termitbon Clézio som barn ägnar sig åt att gå lös på med tillskurna käppar.
Samma sprickor framkommer i porträttet av fadern. Bördig från Mauritius, med brittiska rötter, verksam som läkare i Sydamerika och sedan i Västafrika i 22 år, hör han egentligen inte hemma någonstans. Mot slutet av sitt liv - i Frankrike - är han bitter, våldsam, auktoritär och nitisk intill besatthetens gräns. Men dessförinnan har han i sitt yrke ägnat sig åt att ta vård om de allra mest sjuka och utsatta.
Född för över hundra år sedan, bär Clézios far med sig genom livet några av vår tids kännetecken: kluvenheten, gränsöverskridandet, det globala perspektivet. Ord som för övrigt också ringar in delar av sonens författarskap.
Kommentarer
Trackback
