Krig och kärlek
Om en månad är det 90 år sedan 1:a världskriget upphörde. Det kommer att uppmärksammas en hel del i böckernas värld. Här i Sverige finns ex. Peter Englunds Stridens skönhet och sorg snart ute i handeln. Enligt uppgift skriver han om första världskriget i "212 korta kapitel".
När det väl begav sig - 1914-18 - så tog det ett tag innan de riktigt stora böckerna om kriget kom ut. Både Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt och Ernest Hemingways Farväl till vapnen publicerades först 1929.
Av de bägge romanerna är Hemingways den minst krigiska. Där finns förvisso en klassisk skildring av den kaotiska italienska reträtten efter slaget vid Caporetto, hösten 1917. Men Hemingway hade själv inte deltagit i den - han kom till Italien först på våren 1918. Dessutom skänker kriget i slutändan bara djup åt det som är romanens verkliga tema: kärleken mellan ambulansföraren Frederick Henry och V.A.T.-sköterskan Catherine Barkley.
Remarques bok utspelar sig på en betydligt mer berömd front, vilket ju anges redan i titeln. Här står striderna, och inte minst det som kommit att bli sinnebilden för första världskriget - skyttegravskriget - i centrum. Remarque skriver utifrån egen, bitter erfarenhet.
Bägge böckerna innehåller förvisso skarp kritik gentemot kriget: mot retoriken, propagandan, meningslösheten. Mot de högre officerarnas och politikernas brist på medkänsla och mod. Men medan detta är själva ärendet för Remarque, så använder sig Hemingway snarare av de antikrigiska verktygen för att uttrycka en vision av livet: var sann, skala av all grannlåt - ty förr eller senare kommer du att prövas som människa genom någon form av lidande. Och när det sker, står du ensam i världen. Inte ens kärleken kan ändra på det.
Kommentarer
Trackback
