På spaning efter det rätta ordet
Varje gång jag läser ordet rökelse - vilket för all del inte är särskilt ofta - så blir det fel. Jag får det till rörelse istället. Och detta händer även om ordet är sammansatt: rökelsekar, rökelseångor, rökelsedoft - i samtliga fall byts förleden ut mot rörelse-.
På ett ögonblick rättas det dock sedan i mitt huvud, och jag når dit jag ska, till rökelsen.
Nu är denna lilla fördröjning ingen katastrof, snarare en bekräftelse på vad modern läsforskning länge har hävdat. Vi läser inte i enstaka ljud, som följer på varandra i ett slags pärlband, och vilka till slut bildar ett begripligt ord. Istället tycks läsning ske med hjälp av ordbilder, fragment av eller fullständiga ord som sätts ihop till större, meningsbärande enheter.
Och till vår hjälp har vi minnet.
För vi läser inte bara vad vi ser, vi har även förväntningar på det vi läser. Dels ger oss sammanhanget en känsla för vad som komma skall (i en text om löpning förväntar jag mig inte rökelse, men väl rörelse). Dels minns vi ord som vi sett ofta; de tycks virvla omkring i oss och poppa upp när något som påminner om dem är på väg.
Naturligtvis påverkar det här läsinlärningsmetodiken. Bort med m-o-r r-o-r och in med mor ror - för att göra det enkelt. Att bli en kompetent läsare handlar dock framförallt om att ständigt matas med ord: på så sätt tränar vi upp strategier för att kompensera för alla de felslut vi gör.
Men de här rönen har också större implikationer. För vad de säger är ju att vi egentligen ligger steget före orden, före språket, när vi tar del av en text. Vi chansar, tippar, har vissa förutfattade meningar om vad som ska komma härnäst. Vi lägger orden tillrätta en mikrosekund innan de verkligen tar plats inne i vårt syncentrum.
Det kan ge upphov till fel och missförstånd. Men det kan också bädda för spännande nybildningar och möten. Ett ord som rörelsedoft vill jag inte byta mot någon rökelse i världen.
Du har rätt men även fel i dina slutsatser om hur läsning går till. "För att förstå hur bokstäver kan representera språkljud, krävs att man inser att de talande orden går att dela upp i bitar av fonemstorlek" (läsforskaren Ingvar Lundberg 2003)
Försök att läsa ett för dig okänt ord, ex "skatrimaskuvister"(påhittat ord)utan att använda dig av ljudmetoden! Är du en god läsare läser du visserligen ihop språkljuden till större enheter dvs stavelser.
För att kunna läsa med flyt, säkerhet och god förståelse, räcker det inte att bara kunna ljuda ihop orden rätt. Goda läsare är stategiska, dvs de kan välja lämpligt lässätt just för det ord eller text som presenteras. Viktigt är då även ordigenkänning och att vi kan utnyttja ledtrådar i texten för att skapa oss en inre bild av handlingen som du så riktigt påpekar. / Sara
Säger Lundberg ja. Frågar du Bo Sundblad är han delvis av en annan uppfattning. Klart tycks det dock vara, att ljudmetoden, som varit närmast allenarådande, bör kompletteras med andra metoder även vid läsinlärning.
Förenklat kan man säga att den tidvis hätska debatten mella Lundberg och Sundblad för några decennier sedan handlade om huruvida barn lär sig läsa genom ljudmetoden(Lundberg) eller via helordsmetoden(Sundblad).Numera har de kommit till ett slags konsensus:Ingen renodlad metod förespråkas. Läsning är en komplicerad process där båda sätten används.Att kunna identifiera ord och förstå samtidigt är kärnan i problemet.
Var väl åt det hållet (koncensus) jag syftade i min förra kommentar. Fast för några decennier sedan? Jag hörde Sundblad för några år sedan, och han lät rätt tvärsäker på sin sak då...
