Balzac
"ÖVERSTE CHABERT" av Honoré de Balzac innehåller alla de ingredienser som, kokade tillsammans, visar på Balzacs storhet som författare. Den realistiska detaljrikedomen. Den brutalitet som människor i färd med att klättra på samhällsstegen ofta uppvisar. Tragedin för dem som berövas heder och ära, pengar och sina illusioner.
Balzac är en mästare på myllrande miljöer, på att ladda föremål med färg, doft, utseende och mening. Samtidigt finns det få författare som likt honom så kan klä av en människa alla hennes masker. Det som återstår fyller Balzac med endera vämjelse, eller ömhet. Hans verk måste inneha nåt slags rekord i gyttja och stinkande kloaker, i friska vindar och solskensglitter som leker med solkiga näsdukar
I "Överste Chabert" finns också det dramatiskt tacksamma uppslaget med en människa, översten, som återvänder från det döda; han är nämligen officer och tros ha stupat under Napoleon. När det senare visar sig vara fel, har han redan hunnit förlora allt: hustru, förmögenhet - ja, till och med sitt namn.
Mitt i all realism, på den politiska och historiska scen som nästan alltid utgör spelplatsen hos Balzac, så förlänar denna typ av (antytt eller uttalat) metafysiskt perspektiv hans berättelser en extra dimension. Likt de människor som befolkar flervåningshuset i en annan av Balzacs klassiker, Pappa Goriot, så lever hans karaktärer sina liv på olika höjd. På en och samma gång.
Det gör dem till något universellt, till typer. Men det gör dem också, motsägelsefullt nog, till unika individer med sina egna karakteristika. Kort sagt, till människor.
Kommentarer
Trackback
