Patrik Godin

Första mötet mellan Jane Eyre och Edward Rochester - huvudpersonerna i Charlotte Brontës roman från 1847 - äger rum på en väg som kantas av törnrosor och nyponbuskar. Jane, 18 år och guvernant på Thornfield Hall, är ute på en promenad. Det är en eftermiddag i januari. Solen är på väg ned, månen hänger redo att ta över. Tystnad härskar över ängarna som omger den väg Jane går på.

Ensligheten, den "avlövade stillheten", är total.

Plötsligt hörs det regelbundna klappret av hovslag. Och i nästa ögonblick störtar en häst och dess ryttare till marken på grund av en isfläck. Jane rusar fram för att komma till undsättning. Men den skada som ryttaren, mr Rochester, har ådragit sig är lindrig, blott en stukning. Han är vresig, vill inte ha hennes hjälp. Till slut går han dock med på att stödja sig på henne fram till den väntande hästen.

Det är en nyckelscen - av flera skäl. Skymningen antyder att Jane befinner sig i ett gränsland, på väg in i något för henne okänt. Att hon inte förstår vem det är hon har att göra med förstärker bara känslan av ödesmättad ironi. Blandningen av törnen och nyponrosor understryker det motsägelsefulla både i Janes kommande tillvaro och i mr Rochesters karaktär. Sättet på vilket denne romantiske hjälte stormar in i hjältinnans liv och bryter hennes inåtvändhet, likt en ostoppbar världsande, en diabolisk urkraft, pekar på den dramatik som ska ge boken mycket av dess kraft i fortsättningen.

Slutligen förebådar Rochesters olycka och fysiska handikapp, samt hans beroende av Jane, romanens upplösning.