Patrik Godin

En stor del av hemligheten med Jens Lapidus succédebut Snabba Cash var att folk trodde på det. Aha, snubben är jurist - han har sett skiten inifrån.

Men riktigt så enkelt var det ju inte, visade det sig. Lapidus hade hittat på åtskilligt; annat hade han snott från nätet och från olika böcker (ex ett slags handbok i hur man tvättar svarta pengar så att de blir vita).

Konstfärdigheten bestod naturligtvis i att hans skildring av det kriminella livet ändå kändes autentisk och trovärdig. Det låg i detaljerna, i språket, i händelserna och perspektiven. Vi befann oss mitt uppe i de kriminellas värld, och vi läste Lapidus berättelse som en initierad och skakande rapport om tillståndet i dagens Sverige.

Karolina Ramqvists Flickvännen har ett delvis annat upplägg. De kriminella männen spelar även här en viktig roll, men de är fysiskt frånvarande romanen igenom. Istället ligger fokus på fruar och flickvänner. På dessa som ofta får agera våp, sexualobjekt, ställföreträdande gråterskor eller moraliska rundningsmärken.

Det är ett intressant upplägg. Det ger utrymme för en alternativ skildring av en miljö som många finner fascinerande, men som ännu fler endast hyser en motvillig nyfikenhet inför.

Tyvärr brister det en del i just det som gjorde Lapidus roman så bra: trovärdigheten. Ramqvist är hyfsad på dialog (fast anglicismerna känns ibland överdrivet pubertala) och hon fångar rätt väl det psykologiska spelet kvinnorna emellan.

Det är dock omöjligt att ro iland ett sådant här företag utan att ta in det kriminella livet i skildringen. Att göra åtminstone en liten Lapidus. Och just däri ligger det problematiska i den här romanen. Ramqvist röjer alltför tydligt sina knep, vilket får den effekten att läsaren snart börjar misstänka att hon inte kan sitt ämne tillräckligt väl. Scenen där en tatuering tas bort från en gängmedlems underarm med en slipmaskin är ex. hämtad från boken Svensk maffia. Vilket är helt okej - om bara Ramqvist ägde förmågan att dölja det lite bättre.

Och så fortsätter det. Med språket (kokain kallas för kola - men hallå, det stinker inte direkt maffia). Med detaljerna (som när den kvinnliga huvudpersonen sjunger ut sin avsky för Svenssonlivet, samtidigt som hon kan tala om naivistisk konst). Med psykologin (alla kvinnor dras innerst inne till råa machomän).

Karolina Ramqvists anstränger sig tyvärr väl hårt för att framstå som någon som har cred, fast så där lite från sidan, vilket stjälper hennes roman. Oavsett genre, handlar det nämligen i slutändan alltid om att dölja knepen, inte avslöja dem.