Istället för vykort
Såren i det småländska skogslandskapet är fortfarande enorma, så här mer än fyra år efter "Gudrun". Stormfällda träd och ris och buskar i bråte på bråte på den snötäckta marken. Och här i trakterna kring Nydala kyrka och klosterruin, reser sig de packade timmerstockarna pyramidhöga framför lador och vid vägkanter.
På en av det gamla cistercienserklostrets raserade väggar finns en minnestavla. Där berättas bland annat hur Kristian Tyrann - på genomresa - som tack för den gästvänlighet som visades honom lät dränka en av munkarna i den närbelägna sjön. Det är en historia som ännu lever i bygden. Men för mig låter den som propaganda från Gustav Vasas kansli.
Globalt sett äger naturligtvis varken Gudruns eller den danske kungens onda härjningar samma tyngd som den nuvarande ekonomiska krisen. Ännu vet vi inte ens exakt vad krisen kommer att innebära: hur stark den blir, hur världen efter den kommer att se ut. Att dess verkningar dock knappast blir avläsbara i ett sårigt svenskt skogslandskap eller på ett minnesmärke, därom torde vi kunna enas.
Människor blir arbetslösa, tvingas går från hus och hem - det är förvisso påtagligt. Men ändå finns det något ogripbart runt hela den finansiella krisen, som kallats den värsta sedan 1930-talet. Den går liksom inte att ringa in och nåla fast. Är en storm som innehåller någonting utöver stormens vanliga attribut. Och det har inte bara att göra med att den ännu inte dragit förbi.
Kommentarer
Trackback
