Jag möter en diktare
Läser Harry Martinson och gläds åt att han fortfarande lever som poet. Annars är det lätt att tro motsatsen. Bortsett från ett och annat antologinummer - såsom "På Kongo", "Kväll i inlandet" och 12:e sången i Aniara - undrar jag hur många som läser honom idag. Kanske har de senaste årens återutgivning av hans verk hjälpt till något. Kanske finns det en och annan 40-talist som bläddrar lite förstrött i Nässlorna blomma (bara pluralformen på verbet skrämmer väl bort alla födda efter 1960) eller Vägen till Klockrike för att minnas sin skoltid.
Men poeten Martinson, i synnerhet den som skrev Nomad, Natur och Passad är ytterst läsvärd. Nog finns här ett "visst gnäll", som en kulturskribent på Expressen uttryckte det för ett antal år sedan. Men endast en författare med Harry Martinsons språkliga klangträff kan komma undan med en sådan lättköpt analogi, med ett sådant trivialt tankegods som i dikten "Fjärilen":
Född till att vara fjäril
fladdrar min svala låga
på gräsets tunga sammet.
Barnen jaga mig. Solen går ned bortom malvorna och tuvan,
räddar mig till natten.
Månen stiger; den är fjärran, jag är inte rädd,
jag lyssnar till dess strålar.
Mina ögon få hinnor till skydd.
Mina vingar sammanklibbas av dagg.
Jag sitter på nässlan.
Att åstadkomma en sådan magi av detta - ett snilles signum.
Kommentarer
Trackback
