Mannen utan spegel
Jan Guillou är inget fan av Stieg Larssons omåttligt populära Millenniumtrilogi. Senast igår i Svt ("Skavlan") gav han uttryck för det. Han tycker att Larsson gjort slarvig research, till skillnad från ex Leif GW Persson och - Liza Marklund.
Vidare anser han att den kvinnliga huvudpersonen i Stieg Larssons böcker, Lisbeth Salander, brister i psykologisk trovärdighet. Han kallar henne en "Pippi Långstrump-figur".
Och det är naturligtvis en korrekt (och föga subtil) iakttagelse. Salander är ett collage av våta drömmar, motsägelsefulla drag och oförenliga kvaliteter; kort sagt, en antihjälte. Men det är just i detta som hennes (och Pippi Långstrumps) charm ligger. Astrid Lindgrens karaktär är dessutom en rebell innan den moderna rebellen uppfunnits, en upp-och-ned-människa i en värld som inte har fötterna på huvudkudden.
Stieg Larsson når inte på något sätt upp till Astrid Lindgren i konstnärlig kraft och nydanande karaktärsteckning. Men hans osannolika hjälte är ändå betydligt mer fascinerande än någon enda skapelse från den okrönte konungen av osannolika hjältar under de senaste tjugo åren - Jan Guillou.
För det som skiljer Guillous Arn och Hamilton från Pippi och Lisbeth Salander är deras upphovsmans realistiska anspråk. Guillou vurmar för realistiska idiom som trovärdighet, samhällskritik, politisk brännbarhet, faktagranskning, läsarvänlighet etc. Det är bland annat därför, paradoxalt nog, som hans prosa är så gott som oläslig. Ingenting, framför allt inte estetiska och språkliga finter, får stå emellan läsaren och författarens budskap. Därför mal Guillou på med mening på mening och sats på sats som alla är identiska till längd och uppbyggnad. Inga avsteg tillåts, inga känsloutbrott, inga satsförkortningar, inget slirande vid sidan av.
Men det säger sig självt, att i en sådan omgivning blir Rambofigurer (vissa skulle säga idealiserade självporträtt) som Arn och Hamilton närmast genanta. De saknar varje uns av ironisk biton, av lyckat gestaltade, tragiska underströmmar, av sällsam, kufisk mystik.
Så när Jan Guillou avfärdar osannolika hjältar hos Stieg Larsson, uttalar han egentligen en sedan länge välkänd sanning om sitt eget författarskap.
Kommentarer
Postat av: Maria Sandelin
Tack för ett träffsäkert inlägg om svensk litteraturs mest självgode representant!
Postat av: mia göranson
Jag tror att du just har satt ord på varför jag hade så svårt att ta mig igenom ens en enda arn-bok!
Folk tyckte att jag borde gilla den, och visst, handlingen i sig skulle jag nog ha fastnat för om den varit berättad av någon lite mer intressant författare.
Det är väl här problemet ligger i att kombinera yrkena journalist och romanförfattare.
Trackback
