Patrik Godin

A propos en mediehändelse som gått från att emellanåt vara inget annat än en animerad och osaklig pajkastning, ett "drev", till att bli en riktigt intressant debatt.

Här är ett stycke text. Om ingen skulle läsa den, finns den då? Eller blir den bara till när en läsare tar del av den? Dvs: är texten autonom, eller kräver den en mottagare, en läsare som gör den till sin?

Den här frågan kan egentligen lyftas till att gälla vartenda existerande ting, kunskap, känslor ja, livet självt. Är livet bara någon som händer i oss, som upplevelse, tingen bara något som finns när vi erfar dem. Eller har de ett egenvärde?

De allra flesta skulle nog intuitivt säga att saker och ting existerar och pågår utan att vi för den skull behöver veta om det, än mindre erfara det. Det är ju bara att stanna hemma i sängen en dag och sedan höra efter med ens arbetsplats om också den stannade upp, lade av att existera.

Ja, för dig kanske, förutom som ett minne. Men knappast för dem som var där.

Nåväl, tillbaka till texten. Även om tingen lever ett autonomt liv, utanför din sinneserfarenhet, gäller det också för en text? I logikens namn, ja. Men i så fall borde det även innebära att texten - liksom tingen - har vissa inneboende egenskaper, är sann, falsk, påhittad, bra, dålig, stilistiskt säker. Är fakta eller fiktion. Dessutom borde det gå att pröva - objektivt sett, med "objektiva" verktyg (intersubjektiv prövbarhet) - vad denna texts natur egentligen är. Och sen kan den klassificeringen stämplas på texten, tjäna som en bestämmelse för den, oavsett vad varje framtida läsare någonsin får för sig.

Nu känns det för många inte alls lika självklart, som det faktum att texten är en realitet också utan en enda läsare. För på flera sätt är texten - för att inte tala om en bok, med dess omslag, baksidestext, marknadsföringscitat etc. - till sitt hela väsen beroende av en mottagares upplevelse av den. Varför annars iaktta några som helst språkregler? Varför inte använda egna ord, egna bokstäver, egna namn på omvärlden och föremålen i den?

Att framförallt en texts inneboende kvalitet ("bra - dålig") är mycket svår att objektivt slå fast, därom torde de flesta vara överens. Men hur är det med motsatsparet fakta - fiktion? Vad är ex Gömda? Och hur kan man bestämma det?

Ja, det går att hävda att det är fiktion eftersom vissa partier i den inte går att kontrollera, "stämma av" mot verkligheten. Åter att andra partier visat sig stämma dåligt överens med, låt oss kalla det andra versioner av det som verkligen hände.

Och på samma sätt kan ett faktaverk klassificeras genom att allt som påstås i den går att kontrollera mot (samma) verklighet.

Men detta bygger på att man intar en sådan hållning som stipulerats ovan, nämligen att det finns en objektiv, yttre verklighet att stämma av bokens text emot. Vidare måste vi ha tillgång till den verkligheten, och den måste göras oberoende av varje tänkbar annan erfarenhet, av varje annan "läsare" av samma verklighet - vilket kan vara nog så svårt när det gäller det förflutna.

Och att det just faller sig så, har nog varit till lycka för mången författare, i synnerhet under de senaste trettio eller fyrtio åren. För detta - verklighetens undflyende natur, genreupplösningen, nivelleringen, den allmänt utbredande relativismen - är guld för många författare. Av romaner, och av förmenta faktaverk.

Ur ett strikt vetenskapligt perspektiv är en sådan utveckling problematisk. Men icke desto mindre: att frånkänna läsaren och ovan nämnda filosofiska grundproblem någon som helst del i en texts natur, låter sig knappast göras. Leder det till en på sitt sätt rätt allvarlig relativism, till att ingen absolut sanning existerar? Till att gränsen mellan fakta och fiktion luckras upp? Ja, onekligen.

Men det är en sån värld vi lever i.