Patrik Godin

Selma förbryllar. Julhelgens tv-drama följdes härom dagen upp av Astrid Ohlséns dokumentär En brusande färd. Om tv-serien fokuserade på Lagerlöfs kärleksliv, så tog dokumentären ett vidare grepp - om såväl liv som författarskap. I synnerhet Gösta Berlings saga ägnades intensiv uppmärksamhet. Men också förlusten och återköpet av Mårbacka, liksom den offentliga Selmabilden, gavs stort utrymme.

I princip var det väl bara en sak som saknades i Ohlséns film: Lagerlöfs förmenta homosexualitet...

Att man nu närmar sig Selma Lagerlöf på lite olika sätt är ju inte ägnat att förvåna. Hennes författarskap har alltid rönt de mest skilda omdömen. I handboken Litteraturens historia i Sverige skriver således Bernt Olsson och Ingemar Algulin om romanen Jerusalem: "Enskilda melodramatiska svagheter till trots hör verket till de absoluta höjdpunkterna i svensk berättarkonst."

Lika positiv, fast på sitt numera tämligen antikverade, moralistiska sätt, är Sven Stolpe i 40 svenska författare: "Hennes diktning har haft en sådan makt över flera generationer svenska läsare, att hon kan sägas höra till dem som förvandlat och renat (sic!) atmosfären i landet." Jerusalem kallar Stolpe "vår enda verkligt storslagna svenska roman".

Göran Hägg vill inte vara sämre, utan jämför Selma Lagerlöf med Charles Dickens och Emily Brontë. Liksom de, men till skillnad från ex. Hjalmar Söderberg, är hon ett "världsnamn", menar Hägg i Den svenska litteraturhistorien.

Annat ljud i skällan är det dock hos Sven Delblanc i Den svenska litteraturen. Han anser att Selma Lagerlöf är "en atavism". Och vidare: "att göra henne medveten och modern är att förneka hennes unika originalitet." Jerusalem finner Delblanc föga övertygande. Lagerlöf saknar helt enkelt "organ" att gestalta den religiösa omvändelse, som flera av bönderna i Nås genomgår.

Vila trygg i förvissningen, att sista ordet om Selma Lagerlöf inte är sagt.