Svart flicka, vit flicka

JOYCE CAROL OATES. I titeln antyds konflikten: Svart flicka, vit flicka. Och det handlar mycket riktigt om ras, många amerikanska författares favorittema.

Att det är på det viset är inte svårt att förstå. Dels är ämnet tacksamt att konstnärligt behandla. Det går att förankra historiskt, det är fyllt av våld, sorg och dramatik och det har närmast oöverskådligt många rottrådar ned i den amerikanska litterära myllan. Dels är ämnet ständigt aktuellt i den politiska debatten, på alla nivåer - från senat och president till arbetsplatser, skolor och universitet.



På ett universitet utspelar sig också Svart flicka, vit flicka. Två flickor med olika bakgrund, den ena vit (Genna Meade) den andra svart (Minette Swift) blir rumskamrater. Ganska snart börjar Minette utsättas för rasistiska trakasserier, och omvärldens ömsom ängsliga, ömsom aggressiva sätt att handskas med dessa är romanens tema.

Eller borde vara. För i slutet av romanen kantrar det över till att istället handla (alltför mycket) om Gennas ytterst komplicerade förhållande till sin far, stjärnadvokaten "Mad Max" - en radikal av 60-talssnitt, som visar sig ha flirtat lite väl intensivt med extremvänstern.

Naturligtvis är tanken att de två spåren till slut ska korsa varandra, bli till ett; och att slutresultatet då ska bli något större än de ytligt sett åtskilda delarna. Men riktigt så blir det inte, vilket är en betydande brist i romanen.

Ett annat problem är en av dess premisser. Att den plikttrogna, självutplånande Genna inte förrän sent inser vem som egentligen ligger bakom trakasserierna mot rumskamraten, spelar mindre roll. Likaså att läsaren snabbt listar ut vem det är. Det är en typ av ironi som ofta är mycket fruktbar. Inte sällan tvingar den - på ett ytterst subtilt sätt - in en läsare i berättelsens universum.

Men att i princip ingen av romanens övriga karaktärer förstår det som vi som läsare tidigt börjar ana, det är att tänja på fiktionen väl mycket. Kvar blir känslan att ämnet hela tiden äger förtur framför berättelsens inre logik. Och då brukar det sällan sluta lyckligt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0