Patrik Godin

Läser Leif GW Persson och konstaterar trenne saker.

1. Att det varumärke GW byggt upp åt sig själv (som en bufflig, akademisk frifräsare, med machoväst och hostiga ironier under läppen) fungerar utmärkt som ett slags tonart i texten. Alla karaktärer - heter de så Johansson, Bäckström eller Jarnebring; är de så arkivråttor eller suputer eller slagskämpar eller utredningsproffs - är i själva verket en och densamma: Leif Persson, GW kallad.

2. Att Persson nog ska akta sig för att kritisera Camilla Läckbergs prosa. En mening som denna hittar man sällan i texter som ägnats någon som helst omsorg:

"Om dessa byråkratiska överväganden hade Johansson ingen aning medan han stönande plöjde sig igenom de handlingar som Stockholmspolisen lämnat ifrån sig"

(Mellan sommarens längtan och vinterns köld, s.35 i pocketutgåvan)

3. Att Persson ger sken av att veta mer om politikers, myndigheters och polisers smutsiga byk än vad som troligen är fallet. Men mig lurar han i alla fall. Och i detta ligger böckernas (relativa) storhet. Berättarrösten i den här genren ska osa av självhävdelsebegär och en kaxig jag-vet-allt attityd.