Patrik Godin

Det finns en del att beundra i Sofi Oksanens prisbelönta och uppmärksammade roman Utrensning. Den innehåller en detaljrikedom som skänker autenticitet och närvarokänsla åt de historiska tillbakablickarna. Även de allmänhistoriska penseldragen sitter där de ska; bara en fotnotshysteriker kan störa sig på att den ryska hemliga polisen får heta Tjeka och NKVD när NKGB och MGB ibland vore det riktiga.

Berättelsens spänningsfält utgörs främst av den lilla människans utsatthet i de stora politiska systemen, i detta fall det kanske mest brutala av dem alla: det sovjetkommunistiska. Men det handlar också om det postkommunistiska trauma som drabbat många östeuropeiska länder, med människohandel som den värsta avarten.

Berättelsens struktur, som har något av deckarintrig över sig, är väldigt genomtänkt. I boken varvas dokumentära källor (dagboksblad, konfidentiella rapporter från ryska säkerhetstjänsten) med en allvetande berättares fokus på några enskilda kvinnoöden. De torra underrättelsehandlingarna tar färg av de mänskliga gestalter som läsaren vet gömmer sig under den byråkratiska jargongen.

Starkast intryck gör ändå de psykologiska genomlysningar som Oksanen utför, framför allt av Aliide Truu, den ena huvudpersonen. Hon drabbas av ett slags stockholmssyndrom, vilket i sig inte är unikt i litteratur om nazityskland och kommunistryssland. Men den starka betoningen av kvinnornas situation i en av dessa förtryckarregimer känns som en landvinning; likaså att Estland står i centrum.

Vill man säga något om människan gör man som författare klokt i att låta sina gestalter få leva under omständigheter, eller konfronteras med situationer, som på något vis plockar av dem det trivialas skyddsdräkt. Endast då – när vardagen är minerad, som i det ockuperade Estland, när händelser inträffar som skärper uppdelningen av tillvaron i ett före och ett efter – endast då kan vi lära oss något väsentligt om våra liv på den korta tid som det tar att läsa en roman. Annars krävs det oftast en hel levnad.