Du och jag, farsan
I CajsaStina Åkerströms bok om hennes pappa, används ett direkt tilltal. Ett jag, en dotter, skriver till ett du – en far. Men fadern är inte vem som helst, utan Fred Åkerström. En rumlare som hade mer än den konstnärliga genialiteten gemensamt med 60- och 70-talets andra stora vissångare, Cornelis Vreeswijk.
Ämnet för den här boken är dock inte så mycket trubaduren Fred Åkerström. Visst syns här personer ur den dåtida kändis- och kultureliten: ovan nämnde Vreeswijk, Lars Forssell, Lill-Babs. Visst förekommer stämsång och gitarrackord och strängar. Och en del texter av Fred Åkerström citeras, inte minst i ett långt appendix i slutet.
Ändå är allt detta en bisak. Det här är en bok om ett barns förhållande till en plågad vuxen. Flera av de övriga personerna som befolkar den uppträder bara som en bokstav. M, L och så vidare. Det är naturligtvis av hänsyn till förmodligen ännu levande, icke-offentliga människor. Men det är också talande för texten som helhet: detta är ingen biografi, ingen rundmålning, ingen bred tidsbild. Det är ett uppslitande samtal, ett blödande brev och – ett försök till försoning.
Och som sådant är Du och jag, farsan mycket drabbande. Genom att Fred Åkerströms rötter blottläggs – bl a via en autentisk text skriven av CajsaStinas farfar, Gunnar – så djupnar porträttet av honom alltmer. Den såriga relationen mellan far och dotter går tillbaka på en närmast sadistiskt präglad uppväxt för Fred Åkerström själv. Som i sin tur går tillbaka på fadern/farfadern Gunnars trasiga barndom… När CajsaStina Åkerström sedan berättar om några av sina egna tillkortakommanden i livet, pulserar orden av en atavistisk smärta.
Kommentarer
Trackback
