Patrik Godin

Jag kan tycka att Nathan Shachars bok om Gaza (Gaza. Från faraoner till islamister) staplar fakta och händelser på varandra på ett bitvis tröttande sätt. Lite för mycket förlopp och lite för lite orsak och verkan, liksom.

Förvisso är boken tänkt som en "krönika" om denna smala kustremsa (362 kvadratkilometer) i världens mitt. Märkligt nog saknas en sådan, trots att få geopolitiska begrepp torde ha förekommit oftare i världspressen de senaste decennierna. Och med den utgångspunkten är det inte förvånande att densiteten i de 25 kapitlen stundtals blir väl hög: Gazas historia från det forntida Egypten till våra dagars strider mellan palestinier och israeler ska trots allt pressas in på 320 sidor.

Men så händer något, drygt halvvägs in i boken. Efter att ha redogjort för det på en gång överraskande och följdenliga, för den blodiga och intensiva kraften i den första intifadan 1987, skriver Shachar:

Sedan dess, och fram till idag, har det palestinska lidandet och motståndet antagit en emblematisk och renande roll i arabisk debatt och identitet. […] Istället för att förringa det palestinska lidandet, som efter al-nakba 1948, sätter de statsstyrda arabiska medierna nu det i tillvarons centrum – delvis av uppriktigt medlidande, delvis som en ventil för inhemsk ilska och frustration. (s. 177)

Exakt i detta ögonblick så lyfter Gaza. Det blir en bok som mer och mer handlar om vår tid, om vår värld: Mellanöstern, Europa, Asien och Amerika. Inte bara de nuvarande protesterna, den arabiska våren, fångas in, utan hela nutidshistorien. För egentligen går det ju att göra ännu mer av problemen i Gaza än vad Shachar åstadkommer i ovanstående citat. Konflikten är på sätt och vis även emblematisk för vår del av världen.

Säg mig på vilken sida du står i Israel-Palestinakonflikten, och jag ska säga dig vem du är. Eller åtminstone till vilken partibok du bekänner dig.