Berättaren som vapen
Vare sig en roman är skriven i första eller tredje person, så finns där någon som berättar. Någon som presenterar tankar, miljöer och personer. Någon som, kort sagt, lägger romanen till rätta för läsaren. Ibland kan berättarna vara flera, som hos António Lobo Antunes. Ibland är han opålitlig och skojfrisk, någon som tar mycket plats. Den typen lanserades av Laurence Sterne på 1700-talet. Hos Marcel Proust är berättaren istället tämligen tom och intetsägande. Och så vidare.
Något som berättaren dock aldrig är, och aldrig kan vara, är identisk med sin upphovsman, med den författare vars namn står på omslaget. Således är det inte Roberto Bolaño som för ordet i den lilla romanen Amulett. Istället är det ”den mexikanska poesins moder”, Auxilio Lacouture. Förvisso dyker Bolaños alter ego Arturo Belano upp här och var i romanen, men det är inte han som berättar den för oss.
Komplexiteten med Bolaños berättare är att hon, med hennes egna ord, befinner sig i en tidsmaskin. Till det yttre är den en toalett på den humanistiska institutionen på Mexico Citys universitet, som under några dagar år 1968 har ockuperats av den mexikanska armén. Där sitter den ännu inte tandlösa Auxilio Lacouture och minns sitt liv. Men, kuriöst nog, redogör hon även för händelser som ligger efter 1968. Hon minns så att säga även framtiden (där bland annat Bolaño/Belano ingår och där hon också tappar sina tänder). Och då har vi strängt taget inte längre att göra med en otillförlitlig berättare á la Sterne. Begränsad i rummet, vilket brukar vara det som oftast trixas med (tänk Candide som färdas från en kontinent till en annan på ett ögonblick) men fri, obunden av tiden. En berättare som utgör en personifikation av Einsteins relativitetsteori – detta är vad Bolaño ger oss:
Jag vet inte varför jag minns den där eftermiddagen så väl. Den där eftermiddagen 1971 eller 1972. Och det underligaste är att jag minns den från min utkikspunkt 1968. Från mitt utkikstorn, från min blödande tunnelbanevagn, från min evighetslånga regndag. Från damtoaletten på fjärde våningen på humanistiska fakulteten, min tidsmaskin varifrån jag kan betrakta alla tider där Auxilio Lacouture lever och andas. (översättning av Lena E. Heyman).
Den komparativt lagde kan säkert leta fram liknande, närmast teoretiskt konstruerade berättare. Tandlösheten och sjavigheten (hon sitter faktiskt på toaletten när armén stormar in på universitet) förlänar emellertid Auxilio Lacouture en kroppslighet, som gör henne autentisk och mänsklig. Tonen i hennes röst uppvisar också en hel del av den pålitlige berättarens auktoritet. Det drömlika och overkliga till trots, så har hon på ett sätt lika mycket sina rötter i den realistiska berättartraditionens mylla. Detta gör henne på en gång ogripbar och konkret. Ungefär som den framlidne Roberto Bolaño själv.
Kommentarer
Trackback
