Ekelöfs höst
HEJ!
Låt vara att jag upprepar mig. Men ibland är det svårt att låta bli. För dagens DN innehåller ett par artiklar om Gunnar Ekelöf. Och i en av dem frågar man redan i ingressen:
"Hur står han sig på 2000-talet?"
Sedan visar det sig att man har kontaktat en del yngre poeter för att förhöra sig om deras förhållande till Ekelöfs poesi. Och flera av dem säger att hans dikter inte är så särdeles aktuella för dem.
Ekelöf håller alltså på att monteras ned.
Litteraturforskaren Anders Mortensen förklarar att det är "alla poeters öde att de ska bli föraktade och bespottade. Inte av allmänheten utan av de yngre poeterna."
Göran Greider slår å sin sida fast att han inte tycker om personen Ekelöf. Det har visst med klass att göra. Men trots Ekelöfs överklassbakgrund så "älskar" Greider hans dikter.
Får jag bara - ytterst anspråkslöst - påminna om vad jag skrev i ämnet Gunnar Ekelöf här och här för några månader sedan?
Tack för en tankeväckande serie om Ekelöf. Jag är visserligen ingen poet men försörjer mig ändå genom ordet, och för mig har Ekelöf haft avgörande betydelse. För min del var det just hans språkrikedom (som du nämner i Gunnar Ekelöf och 2000-talet, del 2) som skänkte mig hoppet åter. När jag återvände till det svenska språkets famn 1997 (efter många år i Tyskland och finsk-Finland) kändes rikssvenskan så vardagligt banal och medvetet torftig att jag undrade om jag någonsin skulle klara av att tillägna mig det. Intrycket man fick av media och det omgivande samhället var att det svenska språkets starkaste känslouttryck pendlade mellan "jättejobbigt" och "jättemysigt". Utan Ekelöf, Harry Martinson, Dan Andersson och Nils Ferlin hade jag nog gett upp.
Ang. Ekelöfs klassbakgrund - märkligt, mycket märkligt att sådant skall spela någon roll för receptionen. Om man vill bedöma poesi ideologiskt är det väl dikternas innehåll man borde analysera? I trötta stunder kan jag tycka att den svenska kulturdebatten (nu senast i samband med alla dessa "skvallerromaner" à la Maja Lundgren) ofta kör fast på ett väldigt ytligt och personfixerat plan. Det är som om man vore rädd för att skrapa på ytan. Heder ändå åt Greider att han vågar använda ordet "älska".
Jag kan hålla med dig om Greider och hans syn på överklassbakgrunden. Att han använder ordet "älska" är väl helt ok, men det kändes på något vis lätt malplacé med tanke på tonen i hans text i övrigt.
