Ät inte din nästa!
HEJ!
Häromdagen läste jag följande paroll på ett plakat på stan:
Älska din nästa - Ät inte kött!
I botten av den här uppmaningen ligger ett känt uttryck från Bibeln. Hos evangelisten Matteus läser vi exempelvis: "Du skall älska din nästa såsom dig själv" (22:39). Här betyder nästa 'medmänniska'. Enligt Jesus är detta det näst (!) viktigaste budet i lagen. (Det viktigaste är att älska Gud av hela sitt hjärta.)
Men på plakatet ovan har man töjt på ordet nästa och låtit det omfatta även djur. Det är väl egentligen inte orimligt, i en tid då Al Gore har gjorts till profet och de smältande isarna vid Polerna hotar att framkalla en ny syndaflod.
Problemet är dock att tidningarna numera inte bara är fyllda av larm-rapporter om miljön. De ägnar även åtskilliga spaltmeter åt att belysa och bekämpa den religiösa fundamentalismen. Och som vi alla vet så är en fundamentalist detsamma som en bokstavstroende. Frågan är hur han tolkar ett budskap om att inte äta upp sin nästa.
Kura skymning
HEJ!
Kurar skymning - det gör du när du sitter utan något för händer, i mörkret, och ser hur skymningen faller.
I vår tid är det då rätt lockande att tända ett ljus, att trycka på en lysknapp. Eller kanske att slå på teven, ringa ett samtal, koppla upp sig.
Man har ju en del att stå i...
Därför är idiomet inte heller särskilt flitigt använt numera. Att kura, att 'krypa ihop', är i och för sig inget som är främmande för oss. Så snart det blåser, snöar eller regnar kan det tvärtom vara nog så nödvändigt.
Och skymningen - den faller väl lika ofta som förr?
Men kura i uttrycket 'sitta och kura' kan också innebära att man helt enkelt tar det lugnt, kanske begrundar något, eller tänker på ingenting.
En sökning på ordet lär oss att Kura skymning även är namnet på ett nordiskt biblioteksprojekt. Man träffas på bibliotek och högläser litterära texter. I år ägde det rum i mitten av november. Temat var "Kvinnor i Norden".
Av de ca 47 000 goggleträffar man får på kura skymning torde åtskilliga försvinna om detta högläsningsprojekt sållas bort. Men helt dött är uttrycket inte. Trots ljus och jäkt.
Hart när galen
HEJ!
- I kväll är fröken Julie galen igen; komplett galen.
Med dessa ord från betjänten Jean börjar August Strindbergs drama Fröken Julie. Och vi förstår genast - med hjälp av det för oss något överraskande bruket av ordet komplett - att det inte finns någon gräns för Julies galenskap.
Åtminstone inte i Jeans ögon.
Skulle Strindberg ha velat mjuka upp Julies vanvett, kunde han dock ha låtit Jean använda uttrycket hart när istället. Det betyder nämligen 'nästan', 'nära nog'. Svensk handordbok ger oss det belysande exemplet hart när idiot. Och i Svenskt språkbruk kan vi läsa: ensemblen har tilldelats en hart när (i det närmaste) omöjlig uppgift.
Adverbet hart uppträder numera som synes sällan eller aldrig utan sitt bihang när. Tillsammans bildar de ett idiomatiskt uttryck, och ordet är knappast gångbart på något annat sätt. Det närmaste vi kommer, är att vi i äldre bibel-översättningar kan stöta på formuleringen: Himmelriket är hart nära, det vill säga paradiset finns (om uttrycket tillåts) runt knuten.
Hart är fornsvenskt, en neutrumform av harÞer, 'hård'. National-encyklopedins ordbok uppger att det troligen även har påverkats av lågtyskans hart (alldeles, nästan). Tyskans inflytande på svenskan var som bekant mycket stort under medeltiden. Man talar ibland om ett tyskt språkbad. Hansan regerade på Östersjön, hantverkare och handelsmän av tyskt ursprung tog med sig sina yrkestermer hit; inte minst till Stockholm. Ord som stad, mynt, snickare och straff är alla tyska lånord.
Kärt barn har många namn
HEJ!
Raggen, Horn-Pelle, Gamle Erik, Hin håle, Den lede, Belsebub. -
Djävulen tillhör väl de väsen ur vår mytologiska fatabur som genom historien oftast har omtalats - eller, bevare oss väl, åkallats. Och det, som framgår av uppräkningen ovan, på de mest skilda sätt.
De många namnen på Hin onde hänger naturligtvis ihop med vidskepelse. Det gäller att inte uttala hans namn direkt, för då finns risk att man väcker de mörka krafterna till liv. Att man ofrivilligt kallar på dem.
Samtidigt tycks behovet att svära vara evigt.
Liksom den kristne guden är djävulen dessutom sammansatt av en mängd olika typer. Satan i Gamla testamentet är ett semitiskt ord för 'fiende, förföljare'. Och djävul kommer från det grekiska diabolos (baktalare, anklagare).
Men Lucifers (latin = ljusbringare) bagage är tyngre än så. I det finns såväl indiska som babyloniska inslag. Där finns stråk av den forniranske Ahriman, av egyptiernas Set och den grekiske skogsguden Pan. Ur vår nordiska mytologi har ibland även Loke lockats fram och kopplats ihop med Lussepär.
Till yttermera visso är fan inte den ende vi har att tampas med. En tysk teolog har räknat ut att hans anhang består av två triljoner, 665 miljarder, 855 miljoner, 746 tusen, 664 stycken.
Så hur många ljus vi än tänder i helgen, är vi knappast ensamma.
Snacka går ju
HEJ!
Fråga ett antal människor vad som skiljer oss från djuren. Vad svarar de? Den upprätta gången. Det utvecklade förnuftet. Verktygshanteringen. Att vi är medvetna om oss själva, om vår egen dödlighet?
Några kommer garanterat att säga: språket. Det faktum att vi kan kommunicera med varandra på en förbluffande hög nivå.
Detta är nu inget nytt, det har länge genererat en på samma gång tämligen frän och litet komisk debatt. Inte minst har man intresserat sig för hur språket egentligen uppkom.
Efter att vi rent anatomiskt utvecklats så pass att det var möjligt för oss att frambringa olika typer av språkljud - hur kom det sig då att vi började tala?
Svaret på det varierar. En del menar att talet uppstod som en följd av att vi människor är sociala varelser med starka sociala behov. Detta ledde fram till att vi - så att säga - började umgås även verbalt.
Andra vill istället peka på estetiska drivkrafter. Redan små barn nynnar ju gärna och sjunger, leker med orden, bildar nya, omskapar och "felanvänder". Rim, ramsor och klanger vidgar och smörjer barns ordförråd, är en viktig del i deras tillägnelse av språket.
Ytterligare en idé handlar om hur ett alltmer avancerat samarbete mellan människor (ex. vid jakt) kräver nya och förfinade verktyg för samarbetets organisering. Att leda och samordna gemensamma företag utan språkets hjälp är svårt att föreställa sig bortanför en viss gräns.
Till dessa tre teorier fogar sig en som handlar om hur våra förfäder med sin talapparat försökte härma ljudet av olika händelser och föremål; samt en annan som går ut på att orden föddes ur ett behov att uttrycka starka känslor.
Vad som är vilket och vem som har rätt kommer vi aldrig att få veta. Det finns inte tillräckligt med källor (eftersom talet kommer före skriften). Och att jämföra med barns språkutveckling är vanskligt av förståeliga skäl.
Huruvida det ens existerar ett entydigt och sant svar på frågan om språkets ursprung är tveksamt. Enklare då att konstatera: de flesta av oss pladdrar på ganska bra, utan att någonsin fundera över varför.
Lästips: Lars Melin: Människan och skriften. Tecken, historia, psykologi, 2000.
Obilliga bilar
HEJ!
"Vad ordet obillig betyder har jag inte lyckats lista ut, vare sig med hjälp av SAOL eller andra lexikon."
Meningen ovan är hämtad från ett arbete, författat av en folkhögskolelev. Jag stöter på den efter att ha googlat på ordet obillig.
Vill man vara lite syrlig kan man meddela uppsatsförfattaren att obillig faktiskt finns med i SAOL:s 11:e upplaga (som var den aktuella 1994, när uppsatsen skrevs). Ordet står precis där det borde, inklämt mellan obildning och objekt.
Frågan är dock om en sådan syrlighet leder någon vart. Dessutom är det väl bättre att erkänna sin okunnighet än att inte låtsas om den - och använda ordet på ett felaktigt sätt.
För det förekommer. Flera av sökträffarna röjer en syn på obillig som vore det närmast ett motsatsord till billig.
Alltså: om något är obilligt så är det dyrt.
Fast egentligen är inte heller det en sådan dum tanke. Förleden o- utnyttjas ju för att negera ord: oansvarig, osäker, otur. Sätter man det istället framför ett ord som billig, borde man logiskt sett erhålla det billigas motsats.
Problemet med den slutsatsen är emellertid att den bygger på att billig bara har en betydelse, 'som kan köpas för ett lågt pris'. Och riktigt så enkelt är det inte.
Dels kan man hitta ordet i meningar som, 'han kom billigt undan', 'ett billigt skämt' eller 'en billig klänning'. Där står billig för något som är lindrigt, dåligt eller till och med vulgärt.
Dels förekommer det i juridiska sammanhang, med innebörden skälig, rimlig. Detta är även dess ursprungliga betydelse. Av sökträffarna att döma är det också det vanligaste bruket av det negerande obillig. För det innebär nämligen just detta: oskälig, orimlig: 'kraven på ersättning var obilliga.'
Men vad är då faran med att använda obillig som synonymt med dyrt?
Ja, ett svar är att begreppet redan är inmutat - och då i den bemärkelse som nämnts ovan. Därmed löper man risk att bli missförstådd om man använder det på något annat vis.
I en av sökträffarna talas det exempelvis om ett ingrepp i en bilmotor, och ingreppet beskrivs som ganska obilligt. Med det skulle ju kunna avses att reparationen är så omfattande att det inte är rimligt att genomföra den. Men förmodligen är den helt enkelt bara kostsam.
Osäkerheten i tolkningen, beror hur som helst på ett vacklande bruk av ett redan definierat begrepp.
Till fots genom bloggalaxen
HEJ!
Något har hänt med bloggen. För i SAOL från 1998 (12:e uppl.) finns inte ordet med. Men i förra årets upplaga har det letat sig in. Och det beskrivs som en "personlig DAGBOK PÅ WEBBEN SOM UPPDATERAS KONTINUERLIGT och är öppen för kommentarer."
Mycket av detta stämmer naturligtvis. En blogg finns på nätet och den upp-dateras (förhoppningsvis) då och då. Inläggen läggs upp kronologiskt. Oftast är det också möjligt att gå in och kommentera dem; varpå bloggaren håller med, argumenterar emot, ryter till eller gottar sig i någon typ av beröm.
Utrymmet för kommentarer leder till att läsarna av en blogg bjuds in på ett mer direkt sätt än när de tar del av en bok eller en tidningsartikel. Eventuellt kan ett slags dialog uppstå - vilket är något av bloggens signum. Och bloggarens önskedröm.
Så långt inga tveksamheter alltså.
Men definitionen i SAOL innehåller ju även ledet 'personlig dagbok'. Det torde väl, vid sidan av tidsaspekten, ge associationer till den öppenhjärtiga monologen, till det känslosamma och litet hemliga.
Det är inte för inte som mången dagbok varit försedd med lås.
Frågan är bara hur väl sådana associationer stämmer in på de otaliga nät-dagböcker, som för närvarande svävar omkring därute i rymden.
Förvisso finns det gott om självutlämnande bloggar, som tangerar det privata. Camilla Läckbergs är en sådan. Bilder på släktingar och barnens födelsedagstårtor, korta rapporter från resor, från den dagliga kampen mot en värdelös dator, svar på frågor om en skilsmässa - allt finns med.
Peter Englund tar även han inte sällan avstamp i det personliga (om än inte i det privata). Men ganska snart lösgör sig hans texter och landar slutligen i något mer allmängiltigt. Målningen av ett tak länkar vidare till Bruce Chatwin. Rotandet bland gamla papper mynnar i en utläggning om minnets funktioner. Hans blogg kan därför näppeligen karaktäriseras som en dagbok i gängse mening.
Rimligtvis lägger det faktum att andra har tillgång till bloggen - att låset så att säga är uppbrutet - ofta hämsko på de mest privata utgjutelserna. Det är inbyggt i själva arenan på vilken texten (eller bilden) ska vistas.
Men uttrycket 'personlig dagbok' är olyckligt också av andra skäl.
För det finns även en tendens mot att allt fler bloggar nischar sig. Några handlar om journalistik, skrivande eller litteratur; andra om dataspel, erotik, musik, konst, bilar eller fotboll. Och det enda som påminner om dagbokens logik på dessa sidor är att inläggen är sorterade i tidsföljd.
Bloggandet är följaktligen på väg att utvecklas till något, som knappast kan ringas in med hjälp av ett enstaka textmönster (som ju en benämning som 'dagbok' ytterst är ett exempel på). Kanske måste man i slutändan inrikta sig på det rent tekniska: ett verktyg för kronologisk publicering av texter, bilder m.m. på nätet.
Således är det heller inte alltför djärvt om man påstår, att ordet blogg nog kommer att definieras annorlunda i nästa upplaga av SAOL. Och tur är väl det. För orden och deras innehåll förändras ju ständigt.
Den dag språket koagulerar för gott, fyller det snart inte någon annan funktion än att utgöra en beskrivning av en värld, som redan varit.
Leve Göran Persson!
HEJ!
Nationalencyklopedins ordbok definierar ironi som "skenbart uttryck för uppskattning som i verkligheten innebär kritik eller hån". Man påstår alltså ett och menar något annat, oftast raka motsatsen.
Det är ju en rätt bekväm position.
Man har tagit ställning, men ändå inte. Eller kanske. Det är ju fullt möjligt att slira på ironin, mena delvis allvar.
Fast på låtsas.
För om det senare visar sig att man hade fel, att man hyllat något som inte lämpar sig för hyllningar, eller att man tagit i lite för mycket - ja, då kan man alltid glida tillbaka till ironins grundposition: allvarets antipod, det ansvarslösa skämtet.
Bakgrunden till ordet är ett grekiskt uttryck (eironeia) som betyder 'låtsad okunnighet, förställning'. Man kan mer än man ger sken av: det här är inte mitt rätta jag.
En cyniskt lagd person skulle kunna misstänka att en del moderna ironiker i själva verket kan mindre än vad de öppet vill erkänna. Frågan är bara vilket ord som i så fall passar för att beskriva dem.
Inte fariséer, väl?
Ironi är annars ett mycket gångbart verktyg, inte minst i litteraturen. Kung Oidipus - som ovetande dödar sin far och äktar sin mor - är ett exempel på tragisk eller dramatisk ironi. Han vill gott men hans handlingar störtar honom i fördärvet. Ju ihärdigare han söker sanningen, desto närmare sitt tragiska ödes fullbordan kommer han.
(Kung Oidipus har stuckit ut sina ögon sedan sanningen uppenbarats för honom)
Författaren som så att säga öppet röjer för läsaren att hans verk är en litterär konstruktion (genom att kommentera det eller direkt tilltala läsaren) använder ett konstgrepp som kallas romantisk ironi.
I bägge fallen vet författaren och även publiken mer än berättelsens karaktärer. Det kan tyckas trivialt, men är i själva verket ett effektivt sätt att bygga upp spänning eller på annat sätt riva tag i sin publik.
Ironin ligger också nära satiren. Och några av världslitteraturens kändare namn vistas till och från i denna sfär: Cervantes, Strindberg, Sterne, Voltaire och Swift.
Det finns kritiker (Harold Bloom verkar vara en av dem) som anser att nästan all stor litteratur innehåller någon form av ironi. Med det menas då att berättelsens karaktärer är invecklade i situationer och händelser som de inte riktigt kan överblicka, greppa, reda ut.
Obönhörligt drivs de framåt mot katastrofen - eller, om det är en komedi, mot det förlösande avslöjande, som ska ställa allt till rätta.
Som läsare eller åhörare grips vi av det som sker, vi lever oss in i det, trots att vi vet bättre. Men vi gör det därför att vi har klart för oss, att även vi är insnärjda i sammanhang, som vi inte till fullo kan kontrollera eller förutse.
Och vem lider med eller skrattar åt oss?
Använd på det viset, blir ironin snarast ett hjälpmedel för att göra litteraturen lite mer lik livet. Fast då befinner vi oss givetvis långt ifrån vår tids ironi. Den verkar ju mest vara en metod, för att få oss att ta avstånd från oss själva.
Språk språk språk!
HEJ!
I veckan damp det första numret av den nya tidskriften Språktidningen ned i brevlådan. Enligt hemsidan ska tidningen främst behandla det svenska språket - i alla dess varianter och schatteringar.
Men Språktidningen ska även skriva om "andra språk som används i Sverige och om moderna världsspråk, döende minoritetsspråk liksom utdöda kulturspråk."
Och premiärnumret bär verkligen syn för sägen. På 84 välstylade sidor avhandlas bl a ungdomsspråk, andraspråk, könsbundet språk och konstgjorda(!) språk. Här finns artiklar om urmodiga och utrotningshotade språk som sumeriska och karaimiska (om nu någon vet vad det är).
Fredrik Lindström förklarar varför adjektivet rädd inte går att böja i neutrum (ett *rätt lejon). Sin vana trogen är han uppslagsrik och muntert lättillgänglig. Här trängs skriv- och lästips. Språkfrågor besvaras. Författaren Bengt Ohlsson porträtteras. Nyord hos Astrid Lindgren exemplifieras.
T o m en av superbloggaren Alex Schulmans hippa listor är med på ett hörn. Om just det inslaget höjer tidningens läsvärde, låter jag dock vara osagt.
Hur som helst: om de följande numren bara håller vad det första lovar, så borde den här tidningen inte få några större problem att överleva; trots viss konkurrens av bloggar och annat otyg.
Stället där du bor
HEJ!
Var du än bor, så är namnet på platsen en väg in i historien. Kanske slutar just ditt ortnamn till och med på -löt eller -tuna eller -by? I så fall finns möjligheten att det är riktigt gammalt.
Vid sidan av runinskrifter, arkeologiska fynd och verk av främmande författare (såsom Adam av Bremen) är ortnamnen en viktig källa till vår äldre historia. En skriftkultur började inte sippra in i vårt land förrän med kristendomens ankomst (1000-tal); och vi måste fram ytterligare några sekler innan den slagit rot på allvar - hos en liten grupp bildade, ofta kyrkligt verksamma administratörer och liknande.
Men dessförinnan kan alltså ortnamnen hjälpa oss en bit på vägen till ökad förståelse av det förflutna. En del av dem är ganska lätta att tolka. Stockholm består, precis som det låter, av orden stock och holme, i nutida betydelse. Fast vad stocken egentligen har i sammanhanget att göra är betydligt svårare att klura ut. Längre tillbaka menade man att invånarna i Birka eller Sigtuna släppte ned en urhuggen stock full med skatter i Mälaren, när deras städer inte längre höll måttet. Sedan följde man stocken tills den slutligen flöt i land.
Och där grundlade man vår nuvarande huvudstad.
Numera laborerar man med hypotesen att stockarna ingick i olika sorters försvarsverk som omgav Stockholm. Andra menar att stocken snarare hänger samman med en typ av fasta fiskeanläggningar; åter andra att den syftar på en bro, en spång eller en gränspåle.
I slutändan är endast ett säkert: ingen vet.
Och vi kommer inte att få veta det heller, eftersom ortnamn är en s.k. stum källa och normalt åtskilligt fattigare på innehåll än, säg, en dagbok eller ett längre brev. Dock kan en språklig analys av ortnamnet, när den kompletteras med arkeologiska fynd, bidra till att göra bilden av Stockholms äldsta historia lite tydligare.
Ett annant problem med ortnamn är att de inte sällan är betydligt mindre genomskinliga i sin betydelse än vad som är fallet med Stockholm. För vad ska man exempelvis säga om Järfälla? Där är det knappast möjligt att utan expertkunskaper avgöra namnets ursprungliga betydelse.
I själva verket består det, liksom Stockholm, av två delar: jär- som kommer av geirr = spjut, samt fälla som förmodligen ytterst går tillbaka på ordet fjäll. Fast vilket fjäll då, undrar vän av ordning? Området nordväst om Stockholm är väl inte särdeles rikt på höga berg?
Nej, men här finns ytterligare en komplikation med ortnamn: de är inte alltid vad de tycks utge sig för att vara. Fjäll betyder nämligen också 'ägostycke' och det är vad som är aktuellt i namnet Järfälla. Det kan således omskrivas 'det spjut- eller kilformade ägostycket.'
Både Stockholm och Järfälla är vad man brukar benämna bebyggelsenamn. Den typen av ortnamn är mycket vanliga. En annan typ är naturnamn, dvs. namn på sjöar, älvar, berg m.m. En hel del bebyggelsenamn har sitt ursprung i naturnamnen (ex. staden Sandviken).
Därutöver talar man även om ägonamn och anläggningsnamn (artefaktnamn). De förra finns i orter som Perstorp och Mariannelund: de uttrycker ägande av jordbruksmark på ett eller annat sätt (Pers torp = 'Pers nybygge'). De senare är namn på anläggningar (ej bebyggelser) skapade av människor, såsom kvarnar, broar, dammar etc.
Så - det kan med andra ord vara mödan värt att hålla ögonen öppna ute på vägarna i sommar. Skyltarna man passerar står ofta för något mer än blott ett avstånd att lägga bakom sig. Och vem vet: kanske även din egen hemort bär på ännu oupptäckta hemligheter!
Läs gärna vidare:
Svenskt ortnamnslexikon, 2003
Bengt Pamp: Ortnamnen i Sverige, 1988 (5 uppl.)
Vid sidan av runinskrifter, arkeologiska fynd och verk av främmande författare (såsom Adam av Bremen) är ortnamnen en viktig källa till vår äldre historia. En skriftkultur började inte sippra in i vårt land förrän med kristendomens ankomst (1000-tal); och vi måste fram ytterligare några sekler innan den slagit rot på allvar - hos en liten grupp bildade, ofta kyrkligt verksamma administratörer och liknande.
Men dessförinnan kan alltså ortnamnen hjälpa oss en bit på vägen till ökad förståelse av det förflutna. En del av dem är ganska lätta att tolka. Stockholm består, precis som det låter, av orden stock och holme, i nutida betydelse. Fast vad stocken egentligen har i sammanhanget att göra är betydligt svårare att klura ut. Längre tillbaka menade man att invånarna i Birka eller Sigtuna släppte ned en urhuggen stock full med skatter i Mälaren, när deras städer inte längre höll måttet. Sedan följde man stocken tills den slutligen flöt i land.
Och där grundlade man vår nuvarande huvudstad.
Numera laborerar man med hypotesen att stockarna ingick i olika sorters försvarsverk som omgav Stockholm. Andra menar att stocken snarare hänger samman med en typ av fasta fiskeanläggningar; åter andra att den syftar på en bro, en spång eller en gränspåle.
I slutändan är endast ett säkert: ingen vet.
Och vi kommer inte att få veta det heller, eftersom ortnamn är en s.k. stum källa och normalt åtskilligt fattigare på innehåll än, säg, en dagbok eller ett längre brev. Dock kan en språklig analys av ortnamnet, när den kompletteras med arkeologiska fynd, bidra till att göra bilden av Stockholms äldsta historia lite tydligare.
Ett annant problem med ortnamn är att de inte sällan är betydligt mindre genomskinliga i sin betydelse än vad som är fallet med Stockholm. För vad ska man exempelvis säga om Järfälla? Där är det knappast möjligt att utan expertkunskaper avgöra namnets ursprungliga betydelse.
I själva verket består det, liksom Stockholm, av två delar: jär- som kommer av geirr = spjut, samt fälla som förmodligen ytterst går tillbaka på ordet fjäll. Fast vilket fjäll då, undrar vän av ordning? Området nordväst om Stockholm är väl inte särdeles rikt på höga berg?
Nej, men här finns ytterligare en komplikation med ortnamn: de är inte alltid vad de tycks utge sig för att vara. Fjäll betyder nämligen också 'ägostycke' och det är vad som är aktuellt i namnet Järfälla. Det kan således omskrivas 'det spjut- eller kilformade ägostycket.'
Både Stockholm och Järfälla är vad man brukar benämna bebyggelsenamn. Den typen av ortnamn är mycket vanliga. En annan typ är naturnamn, dvs. namn på sjöar, älvar, berg m.m. En hel del bebyggelsenamn har sitt ursprung i naturnamnen (ex. staden Sandviken).
Därutöver talar man även om ägonamn och anläggningsnamn (artefaktnamn). De förra finns i orter som Perstorp och Mariannelund: de uttrycker ägande av jordbruksmark på ett eller annat sätt (Pers torp = 'Pers nybygge'). De senare är namn på anläggningar (ej bebyggelser) skapade av människor, såsom kvarnar, broar, dammar etc.
Så - det kan med andra ord vara mödan värt att hålla ögonen öppna ute på vägarna i sommar. Skyltarna man passerar står ofta för något mer än blott ett avstånd att lägga bakom sig. Och vem vet: kanske även din egen hemort bär på ännu oupptäckta hemligheter!
Läs gärna vidare:
Svenskt ortnamnslexikon, 2003
Bengt Pamp: Ortnamnen i Sverige, 1988 (5 uppl.)
