Patrik Godin

HEJ!

 (Bildkälla)

Lars Forssell är död. Under sin levnad - han föddes 1928 - hann han med att skriva ett antal tämligen obegripliga, modernistiska dikter; ännu fler dikter som är både begripliga och läsvärda. Samt några av de vackraste kärleksdikterna som finns på det svenska språket.
   De senaste dagarna (åtminstone fram till beskedet om Ingmar Bergmans bortgång) har dagspressen varit fylld av hyllningar till Forssell. Man har talat om hans många visor. Om hans viktiga insatser för Svenska Akademien. Hur han i sitt författarskap blandade "högt och lågt" (och skrev texter till Lill-Babs vid sidan av poesin). Man har beklagat att hans dramatik förefaller närmast bortglömd.
   För egen del läser jag gärna Forssells prosa. I samlingsvolymerna Dagbrott (1988) och Vänner (1991) kan man hitta åtskilliga av alla de artiklar Forssell skrev genom åren; inte minst för tidningen Expressen. Här finns recensioner, essäer, betraktelser, resereportage och minnesbilder av bl.a. Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson och Evert Taube. 
   För att nämna blott ett fåtal.
   Till detta kommer i Vänner dessutom en längre, självbiografisk text, kallad "Ur min levnad". Den är uppriktig och självutlämnande, och underbart friskt skriven. Från det personligas horisont ringar den i skissens form in ett stycke svenskt 1900-tal.
   Lars Forssell kom från en högborgerlig miljö. Men på det Kungsholmen i Stockholm där han växte upp, grasserade fattigdomen på ett sätt som idag - 70 år senare - kan förefalla näst intill obegripligt. Att vistas i en skyddad, borgerlig oas mitt i denna misär lade grunden till en konflikt hos Forssell. Och den konflikten blev, vid sidan av kärleken, en viktig drivkraft i hans författarskap. Ibland koketterar han med den, oftare är den fruktbar och litterärt givande.
   Så här kan det låta:

Jag föraktade min egen klass därför att den var självupptagen, egenkär, livsfrånvänd och feg.
   Och mest av allt: för att den såg sin egen takvåning i samhällsbyggnaden som självklar. För att ockupera den behövs det ett kallt hjärta och en spekulativ hjärna. Det finns ofta en beräkning i den godmodiga vänlighet som borgerligheten strör som allmosor omkring sig.
   Skulle jag med åren blivit försonligare mot min egen klass?
   Kanske.
   I takt med att jag hos mig själv avslöjat så mycket socialt nedärvd strategi och hänsynslöshet att jag knappast är den som skall kasta första stenen.
   Eller ens den tionde.

Själv har jag ett möte med Lars Forssell i någorlunda färskt minne. Det var i mitten av 90-talet, i baren på Hotell Uplandia i Uppsala. Han skulle läsa några dikter och innan framträdandet blev jag presenterad för honom av en gemensam vän. Vi kom att tala någon halvtimme: om människans behov av skvaller - och om Stig Dagermans behov av tröst. 
   Dvs. om "högt och lågt".
   Det var, som torde ha framgått, ett ämne som han behärskade bättre än de flesta.

NATT-TANKAR

När skuggor jorden hölja,
När dagens buller dör,
Och blott av flodens bölja
Ett dunkelt brus jag hör.
Från bädden jag mig höjer
Och Zions harpa tar.
Ditt lov min själ förnöjer,
O Skapare och Far!

Och stjärnorna, som tindra
I himlens blåa hus,
Och vågorna, som glindra
I månans helga ljus,
Och asparne, som bäva
Med sakta suckars ljud,
Och skuggorna, som sväva, -
Allt prisar Dig, O Gud!

Och paradisiskt stänker
En glädjedagg min hy.
I själen ro sig sänker
Och sorg och smärtor fly.
Likt regnbegjutna stänglar
Mitt hjärta lyfter sig
Och alla mörkrets änglar
Förmå ej mer mot mig.

                             (1817-1818)

HEJ!

Vägen till Erik Johan Stagnelius (1793-1823) diktning går nästan alltid via hans biografi.
   Född på Öland. Fadern kyrkoherde i Gärdslösa och Bredsättra, sedermera biskop i Kalmar. Flytten till Stockholm, det oavlönade arbetet som extra ordinarie kanslist på ecklesiastikexpeditionen. De ruffiga hyresrummen - oftast belägna på Söder -, utstöttheten,  fulheten, nätterna och drömmarna.
   Diktandet, som går hans samtid obemärkt förbi. 
   Fyllorna, missbruket av opiater. Bristen på kvinnor, det erotiska begäret, gränsande till det sjukliga.
   Den ensamma, tragiska döden vid 30 års ålder.
   Och så till slut: den postuma upphöjelsen, geniet som först efter att han är hädangången erhåller sin rättmätiga plats i poeternas panteon.

 Bildkälla

Nu är det givetvis inte alldeles ovanligt att man närmar sig författare med hjälp av deras livshistoria. Men i just Stagnelius fall är det extra tacksamt, eftersom hans öde så ypperligt väl passar in på en romantiker. 
   Så även om man slänger in en och annan av hans dikter, för att s a s understryka berättelsen om hans liv, så tjänar hans biografi sitt syfte väl så bra: 
   Läser du något in dig på människan Stagnelius, får du hela den romantiska epoken på köpet.
   Sant är att flera av hans kändaste nummer ("Vän! I förödelsens stund", "Näcken", "Till Förruttnelsen", "Endymion" m.m.) förefaller ge stöd åt en sådan "romantisk" uppfattning av Stagnelius livsbana; för det är klart: något fotad på verkligheten är alltid en författares verk, hur mystiskt och "overkligt" det än ter sig.
   Problemet med Stagnelius är emellertid att vi i grund och botten har rätt lite kunskap om honom. Och det som trots allt finns - i form av vittnesbörd och annat - pekar knappast entydigt i blott en riktning.
   Vad gäller det anonyma diktandet vet vi att flera av dåtidens kanoner (Tegnér, Geijer, Almqvist) hade kännedom om honom. Med Almqvist var han förvisso arbetskamrat på ecklesiastikexpeditionen; men Geijer hade blivit imponerad av Stagnelius skådespel "Martyrerna", och begärde att få träffa honom. Mötet blev dock en katastrof, främst därför att Stagnelius var höggradigt berusad.
   Hur som helst kom Stagnelius 1818 på andra plats i en poesitävling utlyst av Svenska Akademien. Geijer kallar honom "genialisk" i ett brev till Atterbom (efter det fiaskoartade mötet). Och Tegnér anser att "Martyrerna" röjer "stora men tyvärr missledda anlag."
   Kvinnorna i Stagnelius liv tycks för all del inte ha varit många. Men det har funnits åtminstone en som han stod på god fot med. Hon hette Jenny Hellenstjerna, var kaptensdotter, och tio år äldre än skalden. Hon verkar emellanåt ha tagit hand om honom, följt med honom på fester, sett till att han inte druckit för mycket. De delade också rum en tid. Ett brev från Stagnelius till henne har bevarats.
   En del har även hävdat att Stagnelius tidvis rumlade om en hel del i glada vänners lag (och alltså inte var riktigt så ensam som man velat göra gällande). Både i Uppsala, där han studerade en tid, och under de otaliga återbesöken i Kalmar efter flytten till Stockholm, ska detta ha ägt rum, menar man. Dessa antaganden bygger främst på diktmaterialet. Och det gör också den tradition, som påstår att skaldens barndom på Öland i huvudsak varit lycklig och ljus.
   Och varför inte? Kan man utifrån dikterna säkerställa att Stagnelius varit en övergiven och livstrött solitär, ja, då borde det rimligtvis också vara tillåtet att utifrån andra dikter säkerställa  motsatsen.
   Till allt detta kommer några ytterligare gynnsamma uttalanden, bl.a. av fader biskopen - men källorna är som sagt få. Något porträtt som säkert föreställer (den "fule") poeten finns exempelvis inte.
   Därför är det också vanskligt att dra några vattentäta slutsatser om Stagnelius liv och leverne utifrån det bevarade materialet. Och det i såväl positiv som negativ bemärkelse.
   Fast när det nu finns passager som ger en antydan om ett delvis annat liv än det allmänt accepterade, borde man möjligen försöka bli något mer nyanserad i sina uttalanden om Stagnelius.
   Men så är inte fallet.
   För hans öde (i likhet med Lord Byrons, John Keats´ och några till) utgör en sådan perfekt ingång till romantiken, att man hellre väljer att bortse från det underlag som faktiskt föreligger. Vårt behov av Erik Johan Stagnelius är nämligen ett annat. Kanske kan man kalla det romantiskt: vi fyller Stagnelius liv med det innehåll som passar våra syften. 
  

Läs gärna vidare: Jan Olov Ullén: Erik Johan Stagnelius, 2003.

INFALL

Man dansar där uppe - klarvaket
är huset fast klockan är tolv.
Då slår det mej plötsligt att taket,
mitt tak, är en annans golv.

                                       (1933)

Politisk kampdikt?
Existentiellt drama?
Rimövning på kvällskvisten?
Ren och skär ensamhet?

Välj själv.

HEJ!

"En morgon när Gregor Samsa vaknade ur sina oroliga drömmar, fann han sig förvandlad till en insekt."

Så börjar Franz Kafkas novell Förvandlingen (Die Verwandlung) från 1915. Och man kan inte undgå att fråga sig: är det möjligt att börja en berättelse på ett mer vidunderligt sätt? Mera rakt på sak? Mer spektakulärt?
   Ja, givetvis. En del skulle till exempel hävda att inledningen till Kafkas postumt utgivna roman Processen (1925) är snäppet värre. Eller att upptakterna till Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och August Strindbergs Hemsöborna är minst lika rappa och eleganta. Och visst är väl öppningen på Leo Tolstojs Krig och fred betydligt mer majestätisk?  
   Eller?
   Tja, vad som är bäst, näst bäst och så vidare är kanske till sist en bisak. Eller åtminstone en fråga om personlig smak. Det som passar för stunden, det som griper tag i en just nu - på det vill vi lägga vår röst.
   Men vad som gör Kafkas anslag så utomordentligt starkt är, tror jag, de krav som det omedelbart ställer på läsaren. Här har vi att acceptera ett universum vars fysikaliska lagar uppenbarligen skiljer sig från våra (för människor förvandlas faktiskt inte till insekter, eller Ungeziefer = skadedjur, som det står i originalet).
   Fast samtidigt blir vi snabbt varse att berättelsens händelser, miljöer m.m. på något plan trots allt är omedelbart igenkännbara. Karaktärerna lever ungefär som vi, de äter, sover, har drömmar, förhoppningar och sin beskärda del av besvikelser. Som vi. Språket i Förvandlingen är sakligt, nyktert, torrt registrerande. I den citerade inledningen konstateras bara faktum.
    Så slutsumman blir att allting i Gregor Samsas värld är smått overkligt - och ändå verkligt och vardagligt på samma gång. Och det är inledningen som skoningslöst tvingar oss att godta detta.
   Varför? 
   Därför att berättelsens alla personer gör det! De accepterar en efter en sakernas tillstånd utan att ifrågasätta; snart handlar och reagerar de enbart utifrån denna givna förutsättning:
   Gregor - en tämligen ordinär människa, en hårt arbetande familjeförsörjare - är numera en insekt.
   Visst kunde man tänka sig att Kafka låtit Gregor och hans familj reagera mera "normalt"; dvs. Kafka kunde ha låtit dem tvivla på sina sinnens fulla bruk, undra huruvida allt var en dröm, ett skämt, ett apspel. På det viset hade författaren lätt kunna lägga sin berättelse till rätta under de första två sidorna. Då hade han också tagit läsaren vid handen och sagt: häng med nu, det här är skruvat och overkligt, jag vet. Men varken du, jag eller berättelsens olika personer tror egentligen på det.
   I samma ögonblick hade novellen varit död.
   Nu lever den istället vidare för varje läsare som, efter inledningen, fullt ut går med på att det här är den enda verklighet som för tillfället bjuds. Därmed blir Gregor Samsas öde också hennes; därmed får Förvandlingen relevans även för andra än sin upphovsman.

 (Nils Ferlin, 1898-1961)

Det finns så många gårdar - envar har ju fått sin,
och de fjärmar mig så ofta ifrån vägen.
Så många granna gårdar, men ingen gård är min
- det gör mig lite ängslig och förlägen.

Jag dröjde väl en smula och jag kom väl lite vill
- kanhända har man räknat mig som borta?
Eller kanske har man glömt att jag någonsin fanns till?
- Det var bättre när nätterna var korta.

                                                                             (1938)


Ibland gör man bäst i att hålla tyst. Det här är ett sådant tillfälle.


http://www.ferlin.se/index.htm
http://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Ferlin#De_f.C3.B6rsta_.C3.A5ren

HEJ!

Egentligen började det väl redan på 1800-talet. Det var ju då som religionen här i Västerlandet slutgiltigt ersattes av vetenskapen. Det subjektiva, känslomässiga, intuitiva och slumpartade fick ge vika för det objektiva och lagbundna. Individen strök på foten för lackmuspappret.
   På litteraturens område kom sedan de ryska formalisterna. De följdes snart av de anglosaxiska nykritikerna, med T.S. Eliot i spetsen. Slutligen trädde de franska strukturalisterna fram och slog i den sista spiken i kistan.
   Nu var det ett faktum. Författaren var död.
   Och det räckte naturligtvis inte med författaren själv. Bort försvann även historien, det omgivande samhället, ekonomin, politiken och de filosofiska idéerna om desamma.
   Kort sagt: det biografiska.
   För all del försökte de marxistiskt influerade strukturalisterna då och då att infoga diverse abstrakta strukturer (såsom samhällets 'värdesystem' ) i analysen. Men på det hela taget så var den gamla, samhälls- och individförankrade tolkningstraditionen passé.
   Istället inriktade man sig nu med full kraft på verket och texten: dess 'spelsätt', retoriska figurer, grammatiska strukturer. Ingenting utanför texten tillskrevs någon som helst betydelse.
   De lingvistiska termerna flödade.
   Det senaste decenniet har dock en viss tillnyktring skett. Och kanske kan man också se floden av romaner med en verklig (men död) författare i huvudrollen som en del av detta. Såväl Bellman som Kellgren har ju uppträtt i romangestalt på senare år.

I själva verket går det att med ett enkelt tankeexperiment utmana hela föreställningen om författarens obetydlighet för sitt eget verk, så snart detta är färdigt och möter sin läsare.
   Kring Homeros, den som med Iliaden & Odysséen inleder den europeiska litteraturen, råder numera viss konsensus. Han härstammade från Mindre Asiens kust och levde någon gång på 700-talet f.Kr. Detta har man kommit fram till bland annat genom kritiska textstudier.
   Men frågan är varför man har lagt ned sådan möda på det. Och framför allt: vad skulle hända om förhållandet visade sig vara ett annat än vad man tidigare antagit?
   För säker är man inte. Och avvikande uppfattningar finns det gott om. Har verkligen någon Homeros levat som kan kopplas till Iliaden & Odysséen? Och om så är fallet, är han då ensam upphovsman till bägge eposen - alltså författare till dem i modern mening?
   Antag nu att fakta framkommer som otvetydigt omkullkastar den teorin. Istället är Homeros nämligen en kvinna, av spartanskt ursprung, verksam på 400-talet f.Kr. (Nej, det är inte möjligt, bl.a. av språkliga skäl. Men häng med ändå - för tankeexperimentets skull!)
   I ett slag skulle denna upptäckt ställa nästan vartenda ord i de bägge berättelserna i ett nytt ljus. Otaliga omläsningar och omtolkningar av dem skulle genast äga rum. Massor med nya tjänster skulle utannonseras på litteraturinstitutionerna världen över.
   Vad är egentligen verkens innersta kärna? Vad är ironiskt, vad allvarligt menat? Vilka teman är i grunden de bärande?
   Men inte nog med detta. Därutöver skulle ju stadstaten Sparta - detta militarismens och fascismens urhem -  skifta färg i eftervärldens ögon. Måhända bli mjukare, mer humant? Åtminstone skulle bilden av det nyanseras i betydande grad.
   Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att författaren knappast led något annat än en skendöd. Fast alltför säker ska man förstås inte vara. Läs Paul Auster eller Philip Roth och grubbla vidare!

HEJ!

Två apor sitter på varsin tron
vad tror ni att aporna heter?
Den ene tjattrar om revolution
den andre om månraketer.
 
                                         ("Jag har en spricka i läppen", 1964)

Så beskriver Cornelis Vreeswijk (1937-1987) det kalla krigets två supermakter, USA och Sovjetunionen. Och kanske kommer man, kanske gör man det redan - ser på det kalla kriget som ett närmast obegripligt käbbel mellan två tjattrande apor. Hela konflikten sjunker in i historien och påminner snart om för länge sedan överståndna religiösa strider, exempelvis mellan katoliker och ortodoxa, eller mellan katoliker och protestanter.

Jesus är gudomlig och mänsklig. Nej, han är gudomlig. 
Vägen till lyckan stavas kommunism. 
  
   Att någon med liv och lust har skrikit ut slagord av den här typen, kan förefalla märkligt, som en rest från svunna tider.
   Men när Cornelis Vreeswijk sjöng om revolutioner och månraketer, så befann han sig mitt uppe i det kalla krigets mest akuta fas. Kubakrisen hade två år på nacken. Vietnamkriget trappades upp under president Johnson. Massiv vedergällning (att varje kommunistisk attack mot väst skulle besvaras med USA:s hela kärnvapenstyrka) lydde som princip.
   Tjatter och käbbel förvisso. Men på ett sätt som kunde få för mänskligheten katastrofala konsekvenser.
   Denna andra, mer allvarliga sida av konflikten kommer också fram i slutet av visan. Där berättar nämligen Cornelis om "den stackars lille japanen", som varken har ben eller armar kvar, eftersom han fått en "a-(tom)bomb" på sitt hem. 
   Över huvud taget finns det i "Jag har en spricka i läppen" en viss vacklan mellan det groteskt överdrivna, det småputtrigt komiska och det utsatta tidsläget - även om det komiska hela tiden skiner igenom. 
   På det viset är Vreeswijk naturligtvis ett barn av sin tid. Att häckla det kalla kriget, och samtidigt frukta att det  skulle övergå i ett tredje världskrig, blev nästan till en litterär genre under de här åren. Protestsångarna i USA tog väl i allmänhet sig själva på något större allvar. Men tendensen till att blanda komik och tragik finns även där. 
   Det som slår en när man lyssnar på just den här visan, är dock att den inte känns riktigt så förpassad till historien som annat från det "överpolitiska" sextio- och sjuttiotalet. Naturligtvis har det till viss att göra med att "Jag har en spricka i läppen" också innehåller andra verser, av mer allmängiltigt slag. 
   Men till denna känsla bidrar också det komiska, förvandlingen av supermakternas ledare till två apor (av vilka den enes skalle är "kal och bar" och den andra bara har "fransar kvar"). För på samma sätt som de mest glödande appeller för den ena eller andra sidan i en religiös konflikt ganska snart blir oläsliga, så är många av de alltför högstämda protestvisorna idag tämligen döda. Det som lever är det som på något sätt har lyft från det omedelbara sammanhanget. Som inte har följt med den aktuella konflikten ned i djupen
   Sällan passar denna truism bättre in, än när det kommer till konst från den period, som blev till historia över en natt. 

HEJ!

I fredags lovade jag att berätta varför Gunnar Ekelöf inte förtjänar att bli bortglömd, om det nu skulle föreligga en sådan risk. Ska jag göra det enkelt för mig, kan jag ju hänvisa till att det i år är precis hundra år sedan han föddes. Detta uppmärksammas under året, vilket väl ändå tyder på att hans diktning lever vidare, och är värd att göra det.
   Läs mer här.
   Men man måste naturligtvis också precisera vad det är i Ekelöfs verk, som gör honom i allra högsta grad läsvärd även i vårt sekel. Jag tänkte här begränsa mig till tre saker.
   Det första är hans behandling av (den svenska) naturen. Från att ofta ha tagit i alltför kraftigt under trettiotalet, utvecklas Ekelöf under 40- och 50-talet till en oerhört varsam och mångbottnad naturskildrare. Sveriges, och Medelhavsområdets, landskap förs in med säker hand, till synes utan ansträngning. Och väl där så laddar de hans dikter med nya dimensioner - och landskapet får i sin tur en ny laddning av den poetiska omgivning som det nu placerats i. 
   På så vis lär han oss (precis som Bellman eller Fröding) att betrakta och uppfatta den svenska naturen på ett delvis annorlunda sätt. Kanske tycker vi oss alltid ha sett det Ekelöf ser, men tidigare har vi liksom inte vetat om det.
   Eller åtminstone inte fått det uttryckt på just det här viset.
   Något liknande kan sägas om Ekelöfs hantering av det moderna svenska samhälle som växer fram under efterkrigstiden, dvs. välfärds-staten, folkhemmet. Mot detta ibland alltför kyligt välordnade, menlöst omhuldade och utslätat planerade, ställer Ekelöf det individuella, det annorlunda och särpräglade. Det som bryter mönstren och relativiserar vår egen tillvaro: andra kulturer, andra språk och traditioner, det främmande och oförutsägbara.
   De inte alltid så räta vinklarna.
   Detta kan tyckas trivialt, för numera är det många som försöker sig på just det: att utmana vår moderna, svenska självbild. Men Ekelöf är långt före sin tid med att göra det, och han gör det fortfarande bättre än de flesta.
   Till sist finns hos honom också en otrolig språkrikedom, ett nästan besatt begär att tänja och böja och vrida på orden, leka med formuleringar och uttryck, prova och förkasta, krama ur och åter fylla på. Han framkallar inte enbart vår natur på nytt, rör inte bara om i vår svenska självbild. Han för också det svenska språket i minst sagt oanade riktningar. Han slungar iväg vårt land och vårt språk, ut i världen, in i historien. När de till slut återvänder, är de för alltid förändrade.
   Så, börja gärna med att läsa Om hösten (1951). Gå vidare med Strountes (1955). Därifrån finns det sedan ingen väg tillbaka.

HEJ!

Att det går mode även i dikt är ju ingen nyhet. En del författare som var mycket omtalade under sin livstid är idag nästan bortglömda. Tänk bara på Olle Hedberg, Gustaf Hellström eller Emilie Flygare-Carlén.
   Gunnar Ekelöf - poeten och akademiledamoten - är väl knappast helt förlorad i dimmorna ännu. Men frågan är ändå om inte hans stjärna har börjat på att dala.
   Eller när hörde du hans namn senast?
   Annat var det för sisådär femton år sedan. Då var Ekelöf förmodligen den mest uppburne svenske författaren från det förra seklet. Olof Lagercrantz skrev en bok om honom (Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma). Tone Bengtsson gjorde en dokumentär i tre delar som sändes i SVT, med Rikard Wolff som diktuppläsare. Carl Olov Sommar berättade om Ekelöfs liv och verk i en rätt omskriven biografi 1989. Varenda litteraturrecensent med självaktning smög in en (mer eller mindre illa dold) referens till hans poesi närhelst det var möjligt. 
   Och studerade man litteraturvetenskap i Uppsala i mitten av nittiotalet, så var Ekelöf omöjlig att komma runt. En av professorerna där, Bengt Landgren, hade disputerat på honom tre år efter hans död 1968. Docenten Per Hellström gjorde detsamma 1976. Om inte annat så borgade det för Ekelöfs centrala plats på institutionen. Går man tio år framåt i tiden, är det väl risk för att hans namn inte ens finns med på litteraturlistorna.
   Intressant nog är Lagercrantz inne på detta i sin bok om Ekelöf. Han skriver:

Idag (dvs. 1994) är Gunnars lyrik [...] älskad av många. Han skjuter undan nästan alla andra i vårt sekel. Det är en farlig position och jag hoppas Gud skyddar honom från hämndeaktioner och bakslag.
  
Bakslag? Ja. Hämndeaktion? Knappast. Dessutom har ju Ekelöf fortfarande kvar sin plats som litterär tungviktare och klassiker, även om auran kring hans namn som sagt har bleknat något. Dock skulle det inte förvåna mycket om det snart dyker upp någon - författare eller litteraturkritiker - som söker göra rent hus med Ekelöfs diktning. Det börjar liksom dra ihop sig till något sådant.
   Å andra sidan är det kanske just det som behövs för att hans låga ska flamma upp på nytt. Det vore i så fall inte en dag för tidigt. På måndag ska jag förklara varför.

HEJ!

Jag vacklar mellan att kommentera Sveriges vinst mot Slovakien i ishockey, eller att skriva om 'det sentimentala arvet efter Hemingway'. Men det får bli det senare, eftersom hockey-VM (liksom nästan all övrig sport) är mer eller mindre sönderbloggat vid det här laget.
   Så - till saken!
   Få förnekar att Goethe med sin bok Den unge Werthers lidanden (1774) sände en sentimental chockvåg genom det litterära Europa. Snart skulle alla unga män klä sig som Werther, gråta som Werther, älska och lida som Werther - åtminstone i böckernas värld.
   Inte så ringa är väl heller de, som påpekat att en litterär hårding som Hemingway egentligen är ganska sentimental. Framför allt den senare och tröttare Hemingway - i Över floden in bland träden - har väldigt nära till gråten. Naturen används som hos Goethe: för att vittna om alltings tragiska skönhet, om förgängelsen, om människans förbannade jävla lott att vara människa. 
   Vad är då problemet med allt det här? Låt dem tjura ifred! 
   Jo, visst. Men vad som har hänt är, att medan Goethes roman och det sentimentala arvet ifrån den har förpassats till historieböckerna, så lever Hemingways i allra högsta grad; och ofta med katastrofala resultat. Tydligast kan detta i dessa dagar iakttas hos en av våra mest uppburna svenska artister, Plura Jonsson i Eldkvarn. 
   Läs bara de här raderna av Plura:     

Nu rullar tårar nedför kinden/ när jag kör ut genom Södertull/ ikväll ska jag bli full/ för kärlekens skull

Vad den här grabben har missat är bland annat att den tidige Hemingway inte alls låter sin sentimentalitet komma upp till ytan. Tvärtom ligger den i romaner som Och solen har sin gång och Farväl till vapnen hoppackad mellan raderna, som ett tickande, tragiskt  dynamitpaket. 
   Ska den fram så får läsaren själv snörvla fram den.
   Ta som exempel avslutningsscenen i Farväl till vapnen. Där har huvudpersonen, Frederic Henry, precis förlorat sin fru och sitt ofödda barn under en förlossning. Han släpps in till hustrun på sjukhuset för att ta adjö av henne. Han förmår inte göra det. Han går hem till sitt hotell i regnet. 
   Det är allt.
   Inget om hur han känner sig, ingen gråt, inga tankar på självmord eller på att supa sig lycklig igen. Sånt måste läsaren själv lägga till, om han nu vill det.
   Men Plura gör precis tvärtom; han gör vad den sene Hemingway gjorde: blir ställföreträdande gråtare åt läsaren. Därför är han också oläslig. Precis som det mesta av Hemingway efter säg 1940.
   Tur för Plura att han har musiken att dölja de värsta skavankerna med!