Patrik Godin

Lucia kände inte för att gänga sig, för hon digga gud. Men det här va på stenåldern nånstans i Italien, så hennes morsa fiska ändå upp en lirare åt hon. Då försökte Lucia gitta. Och så bad hon sin polare gud om hjälp. Och på tre röda fick morsan blödarsjuka.

Men sen hela man morsan framför nån fet grav, och då lova hon Lucia att hon skulle slippa ringmärkningen. Fast det kunde ju inte hennes snubbe köpa, så han gola för en som jobba åt kejsaren.

Och kejsaren - Diokletus nånting - dissa kristna. Och Lucia fick pisk. Och sen skulle hon gå på gatan som straff. Fast det kunde hon ju inte göra, för hon hade redan lova gud att han och bara han var han som ägde.

Men nu va ju kejsaren som en gud han med, fast med sjukt snygga kläder, så han tvinga igenom straffet. Och på vägen till gatan som hon skulle gå på så tömde man ashet olja på Lucia. Men hon vek inte ner sig för det. Hon kände typ inte ett skit. Och alla undra om oljan var seriös. Fast då körde nån ett svärd rätt igenom halsen på hon. Och sen tog det en stund.

Och sen dog hon.

I DN skriver idag Ola Larsmo om svenska värderingar. Han gör det med anledning av moderaternas förslag om ett kontrakt för nyanlända immigranter och asylsökande. Syftet med kontraktet, enligt partisekreteraren Per Schlingmann, är att "överföra viktiga svenska värderingar om jämställdhet och så vidare".

Larsmo resonerar kring problemet att över huvud taget definiera några värderingar som typiskt svenska. FN:s deklaration om de mänskiga rättigheterna, exempelvis, stöds av många i det här landet. Men vidare svenska är de ju inte.

Sedan gör Larsmo ändå ett försök att fånga vinden. Som brukligt är ger han sig ned i den svenska historien. Han fastnar för svenskt 1600-tal - vilket han inte är den förste att göra. Men det han pekar på där är ståndscirkulationen och ett slags "rudimentär skolutbildning för alla".

Den där skolutbildningen kan man väl ha sina åsikter om. Den syftade snarast till att göra menigheten underdånig, till att mata den med den auktoritära, lutheranskt-fundamentalistiska enhetsstatens andliga bröd.

Fast å andra sidan är det kanske vad det svenska skolväsendet sysslar med än idag, även om spisen varierar?

Till slut fastnar Larsmo för jämlikhet. Det är för honom en värdering som utmärker (borde utmärka? Han svävar något på målet) vårt land. Även det sättet att se på svensk mentalitet har äldre anor. Dock brukar 'jämlikhet' då bytas ut mot 'demokrati'. Och de historiska aktörerna brukar bli frihetstörstande bönder från något slags mytisk tid, som till icke ringa del är en romantisk uppfinning ("Odalbonden").

Någon slump är det knappast, för att avrunda, att Ola Larsmo just idag för en diskussion om de svenska värderingarna. Eller att han hämtar stöd för dessa i Stormaktstiden. För som bekant finns det en del grupper som i eftermiddag och ikväll gärna vill visa upp sin syn på svenskheten inför omvärlden. De gör det med hjälp av Karl XII - en kung som de dock förvandlat till en idealbild. Av sig själva.

Finns Gud? Jo, det måste man nog säga. För det är en hel del i naturen som verkar lite för finurligt konstruerat, planerat liksom. Ta det här med nätgiraffens långa hals - så att den når upp till bladen högst upp, dom där saftiga som inget annat djur kan komma åt. Eller ta fröet som vilar tryggt och stilla i krukan - och vips en dag slår det plötsligt ut som en färdig blomma. Eller ta jordklotet - som snurrar runt sig självt och runt solen på ett sånt regelbundet sätt att det snöar ibland och regnar ibland och det blir natt och dag och gryning och allt sånt som poeterna gillar.

Kan det bara vara en slump?

Men om det nu inte räcker, så finns ju även det här andra: att någon måste ha varit först. Före människor och djur och kometer och dinosaurier. Före den kokande ursoppan och den stora jävla smällen. Och varför det? Jo, därför att ingenting kan uppstå ur ingenting.

- Men vad var i så fall före Gud då?

- Ingenting.

- Men det är ju samma sak som...

Slutligen kan man tänka på en till sak också (och det är inte bara jag som har gjort det, utan också biskopen av Canterbury, fast det var ett tag sen nu). Nämligen detta: en föreställning om Gud borde på något sätt vila på att denne Gud är fullkomlig. Och om han nu är fullkomlig, verkar det märkligt att säga att han inte existerar. För något som inte existerar kan vi ju knappast anse vara särskilt fullkomligt. I själva verket är väl nåt som inte existerar rätt så värdelöst.

- Det där sista låter inte helt vattentätt.

- Vattentätt?

- Ja, logiskt. Det låter inte logiskt.

- Gud är inte logik, utan kärlek.

Vid målning av exempelvis ett uteförråd, bör man först bestryka hela träytan med en skyddande täckfärg; därefter anbringar man den kulör som man tänkt sig att förrådet ska lysa i. Förmodligen krävs då två ytterligare strykningar.
   Sagt och gjort.
   Täckfärgen smetas på. Det tar ett par timmar. Solen gassar inte, men syns. Puh. Klart. 
   Ströläser på burken. Bör inte användas om risk för regn föreligger inom ca 8 timmar.
   En snabb titt uppåt avslöjar plötsligt en hoper tunga moln; de cirklar som ilskna indianer runt om stället där vi bor. Och där var ett stänk - mitt i nyllet.
   Fan också.
   Men vänta nu! Drar de inte bort ändå, de regnstinna, blygråa molnen? Jo, för stunden. Bara sju timmar kvar.
   Så nu sitter jag här och väntar, med blicken begravd i himlen.

En av Sveriges främsta musiker, jazzpianisten Esbjörn Svensson, är död. Idag skriver Magnus Eriksson fint om honom i SvD. Jag tar mig friheten att citera några rader:

Esbjörn Svensson öppnade gärna i en långsamt sökande, närmast minimalistisk attityd som för att söka en melodisk möjlighet. [Gruppens musik] förenar melodisk skönhet med rytmisk fantasi och absolut samstämmighet i improvisationen.

Den grupp som det talas om är naturligtvis Esbjörn Svensson trio, vars övriga medlemmar är Magnus Öström och Dan Berglund.

Själv stiftade jag inte bekanstskap med Esbjörn Svenssons musik via jazzen; istället var det hans inspelningar av folkvisor tillsammans med Louise Hoffsten som först gjorde att jag fick upp ögonen för honom. Därefter har hans musik av och till följt mig genom åren.

För den som vill veta hur det kan låta, gå in här.

Jag minns några rader ur en populär låt:

The flowers that you gave me/ are just about to die

Det handlar om en kärlek som inte längre är, och de vissnande blommorna får stå som en symbol för det. Banalt, övertydligt och enkelt - just så som populärmusik ofta fungerar. Ska okomplicerade - i betydelsen entydiga, svartvita - känslolägen förmedlas måste också symbolerna som förmedlar dem vara genomskinliga och lätta att ta in.

På samma sätt går det ofta till i filmens värld. Regn är förstämning, en fågel som stiger mot en klarblå himmel är en bärare av frihet.

Ändå har jag någonting emot att placera en sån som Martin Scorsese i det här facket. Men slutscenerna i filmen "Departed" ger mig knappast något val. Då har först en av de centrala karaktärerna skjutits strax efter att han stigit in i sin lägenhet. Det är den första katastrofen, eftersom de döda redan är legio. Nu blir det liksom en för mycket. (Sedan är många döda i sig inte en brist - tänk bara på Hamlet. Men här är mordet så uppenbart av moralisk art: den onde måste få sitt straff.)

Kanske försöker Scorsese dock bara vara trogen originalet, alltså den film ("Infernal Affairs") som "Departed" är en remake av. Men slutbilden - den andra katastrofen - kan enbart han själv skyllas för. Då fångas först den förgyllda kupolen till The State House of Massachusetts in genom ett fönster. Det är en vy som återkommit genom hela filmen - som en garant för det sanna och ädla, som en (ironisk?) kontrast mot allt det falska och genomruttna som "Departed" gestaltar.

Därpå springer en råtta förbi på fönsterkarmen. Och råttor (rats = tjallare) finns det gott om i Boston. Det har vi fått veta under drygt två timmar. Nu påminns vi om det igen.

Och en film som för övrigt innehåller en hel del av värde, sjunker som en sten i vatten. Vissnar som en ros.

Precis innan föreställningen ska börja, sitter jag instoppad i härden. Ingen annan är med mig, ty jag är ett väsen, ett spöke. Eller rättare sagt en hammarsmed som dött av kolosförgiftning.

Men alldeles strax nu ska jag återuppstå igen från de döda. Sotig och skitig och hes och trasig väntar jag i mörkret, bokstavligen uppkrupen i skorstenspipan. Sorlet från publiken har lagt sig, de dova hammarslagen har upphört och järnet klingar inte mer.

En hostning, en harkling, ett skrap av gummisulor på den uppbyggda läktaren är allt som hörs därute på andra sidan. Själv ger jag inga ljud ifrån mig, för jag finns ju inte - inte än.

Men om bara ett ögonblick ska jag krypa ut härifrån. Om bara ett ögonblick ska jag göras levande igen. Smyga omkring i smedjan som en rest från förr. Klättra på väggarna, sitta i en nisch under taket och dingla med benen, iaktta och längta och veta att det där var jag en gång.

Jag var en hammarsmed. Nu är jag ett väsen. Je suis l´âme de la forge!

Det är ganska trångt härinne, lite sådär smutsfuktigt och spindeläckligt. Att belysningen just dämpats är ingenting som jag märker något av. Det gör så att säga ingen skillnad. Sotet kan inte bli svartare i alla fall.

Och så plötsligt: en fullständig och kompakt tystnad. Som i en grav. Nu är det äntligen dags - hoppas bara att inte fötterna har somnat. Jag gör mig beredd, hukar, sticker ut händer och huvud genom eldstaden...

Hur roligt och stimulerande det än var att agera spöke, så hoppas jag någonstans att det dröjer ett tag till nästa gång det är dags. Det är liksom lite kul att leva.

"Sakprosa att minnas."

Västerlandets filosofi av Bertrand Russell. Gråhårsman som skriver folk och fä (samt ännu äldre filosofer) på näsan - är det verkligen uthärdligt? Ja, i allra högsta grad, eftersom Russell har täckning för sin kaxighet. Dessutom lär man sig ofantligt mycket mellan svingarna. Russell förklarar nämligen på det helgjutna sätt som bara verkliga expertkunskaper kan göra möjligt.

Auschwitz och det moderna samhället av Zygmund Bauman. När det gäller Förintelsen är det svårt att hitta forskning som är oviktig. Men det är knappast alla studier - och de är många - som tillför något nytt. Baumans är dock en sådan (även om naturligtvis inte alla tankar är hans egna). Efter Baumans bok förstår man bättre än någonsin varför Förintelsen är en fråga av yttersta betydelse också i vår egen tid.

Mimesis av Erich Auerbach. Jag ska inte påstå att Auerbach är den förste (eller ende) som litar till sitt absoluta gehör när han närmar sig en skönlitterär text. Men han är en av dem som gör det bäst. En sådan som Michail Bachtin befinner sig på samma intellektuella nivå (hur man nu mäter det). Men dennes önskan att vara (natur)vetenskaplig tynger ibland texten väl mycket. Hos Auerbach flyter det på även när den lingvistiska exercisen är som allra värst.

Den judiska mystiken av Gershom Scholem. Också den som villigt erkänner sina bristfälliga kunskaper om denna rika tradition, har svårt att inte bli tagen av Scholems bok. Den är innehållsdiger, klok och systematisk på en och samma gång. Samtidigt borgar ämnet för att ett bråddjup hela tiden öppnar sig under läsaren.

Eva Ebner delade sitt öde med en miljon andra kvinnor. Och då talar vi bara om Tyskland. Gå in här och läs om ett lidande som det är ytterst svårt att sätta ord på.

Man kan sitta mitt i sommaren, i en sommars varma vindar - och hur man än försöker är det omöjligt att föreställa sig vintern. Även om man har varit med om åtskilliga, om sträng kyla, snålblåst och rimfrost i ögonfransarna, så går det bara inte.
   Åt andra hållet är väl rörligheten något större: fångad i en höststorm kan den första gröna vårdagen hastigt blinka förbi.
   Men mer är det inte.
   På samma sätt förhåller det sig med krigsskildringar, de må sedan vara hur välskrivna som helst. Författaren kan ha lagt sig vinn om att i detalj frammana lervällingen, fukten, det öronbedövande dånet. Dofterna, tumultet. Hästarnas paniksprängda ögon, tarmarna som väller fram ur soldaternas bleka kroppar.-
   Det hjälper inte, jag är ändå inte riktigt där. Och jag kan inte ta mig dit.
  Andra typer av scenarier - fiktiva eller föregivet historiska - fungerar det utmärkt  att färdas till. En middag hos Napoleon, en krog i tjugotalets Paris, en bomullsplantage i amerikanska Södern.
   Det är enbart runt stridsskildringarna som skranket är för högt. Runt dem - och runt vintern.

HEJ!

Att Alex Schulman slutar blogga har slagits upp stort de senaste dagarna. Göran Rosenberg, Yrsa Stenius, Peter Wolodarski, Marcus Birro och Plura Jonsson är bara några av alla dem som kommenterat denna praktknall.
   Enligt egen utsago trivs inte Alex Schulman med sin roll längre. Bloggen var från början "ett mycket intressant och hisnande... experiment", ett "projekt". Men sedan Schulman förvandlats till ett "fenomen" så hotar bloggen att äta upp honom. Hans läsare vill se mer och mer blod, vill ta del av allt grövre påhopp på kändisar och halvkändisar. Och Schulman har villigt ställt upp.
   Tills för några dagar sedan.    
   Elaka tungor gör gällande att han fick sparken.
  Vare som det vill med den saken - men man kan ju också inbilla sig att luften helt enkelt gått ur hela projektet. För de flesta av hans läsare torde vid det här laget ha lärt sig att läsa honom. Det vill säga de förstår att han allt som oftast är ironisk, någon gång satirisk, undantagsvis allvarlig. Och de har även lärt sig när han är vad.
   Därmed faller idén med hans blogg. Det är inte längre möjligt att spela på läsarnas osäkerhet: menar karln allvar? är han riktigt klok? Att ändå upprätthålla den illusionen, den överenskommelsen mellan sig själv och sin publik, kräver allt kraftigare vapen.
   Efter fem månader känner läsarna naturligtvis inte personen Alex Schulman ett dugg bättre än de gjorde tidigare. Skillnaden nu är bara att de vet om det. Och då är det inte roligt längre.

HEJ!



Under en tid framöver kommer jag att blogga om historia åt bokförlaget Natur & Kultur. Från och med måndag kan du alltså även läsa mig här.
   Den här bloggen fortsätter dock som vanligt: med en blandning av historia, konst, litteratur och språkhistoria.
   Väl mött!

HEJ!

Peter Englund - historikern och akademiledamoten - länkar till min blogg på sin egen bloggsida. Jag vill gärna återgälda tjänsten (även om han knappast är i behov av det).

Så: gå gärna in här om du vill ta del av några andra sidor av Peter Englund än de kanske mest kända.

Här kommer jag då och då att skriva om ämnen som intresserar mig - och som jag förhoppningsvis kan något om. Historia, litteratur, språkhistoria, konst? Vi får se!

VÄLKOMMEN!