Patrik Godin

Både Platon och Aristoteles var övertygade om att det gick att uppnå kunskap om vad som är det goda samhället. Och, får man förmoda, att de själva satt inne med just den kunskapen.

För Platon innebär idealsamhället allt annat än det "demokratiska" Aten; snarare en elitstat där filosofer - de klokaste och mest förnuftiga, de som bäst känner det goda samhället - har den yttersta makten. Till sin hjälp har de väktare, som svarar för lag och ordning, för att staten och dess institutioner skyddas.

Aristoteles förespråkade istället kungadömet, där kungen fungerar som en far (i en närmast patriarkalisk, konservativ anda) för sina undersåtar. Han var dock långt mer positivt inställd till den atenska demokratin än Platon - trots att han själv, som "utlänning", var utestängd från den. Demokrati var exempelvis att föredra framför tyranni, alltså det styrelseskick där kungen spårat ur och blivit en förtryckare av sitt folk.

Men gemensamt för de bägge filosoferna var, som sagt, att de ansåg att det fanns ett otvetydigt sätt enligt vilket samhället borde ordnas. Platon menade att kunskapen om det rätta och sanna fås genom att använda förnuftet. Aristoteles var mer av en empiriker. Bland annat studerade han olika grekiska stadsstaters styrelseformer för att sedan dra slutsatser utifrån sitt material.

Även om de klassisk-grekiska politiska alternativen ofta alltför lättvindigt tillåts kasta ljus över dagens politiska debatt, så är det ibland svårt att låta bli. För vad har de senaste årens konflikter i världen handlat om? Jo, om politiska ledare som hävdar att de vet vilket som är det bästa (sannaste) sättet att inrätta ett samhälle på. Ibland kryddas argumenteringen med lösryckta, historiska jämförelsepunkter; ibland med religiöst och etiskt färgade utsagor om ont och gott, rätt och fel, frihet och ofrihet.

Skillnaden gentemot de gamla grekerna är väl främst att dessa talade om en begränsad geografisk yta och om ett ytterst litet antal människor. Allt som låg utanför Grekland och dess stadsstater var egentligen ointressant. För dagens politiska aktörer är det istället världen i sin helhet som är arenan.

Uppsala stadsteater ska sätta upp en dramatisering av Göran Tunströms roman Tjuven från 1986. För regin svarar Linus Tunström, författarens son och tillika teaterchef i Uppsala. Premiären är den 29 mars.

Själv minns jag Tjuven som en av mina stora läsupplevelser - åtminstone till en början. Romanens första halva, som utspelar sig i Sunne i Värmland, är bland det starkare man kan läsa ifråga om armod, förtryck, våld och - som väl är - barns förmåga att med fantasins hjälp reda sig en någorlunda ljussatt vrå i mörkret.

Flera av karaktärerna - kusinerna Hedvig och Johan, tolvbarnsmamman Ida Pripp och hennes man, den allt annat än sympatiske Fredrik Jonson Lök - lever från första sidan. Och det är faktiskt något av en bedrift; inte minst med tanke på deras kuriösa namn, den overklighetskänsla och det liksom sagoaktiga skimmer som hela tiden vidlåder texten. Diskbänksrealism är inte det enda sättet att få smuts och solkighet att framträda.

Långt därifrån.

Göran Tunström är ju en förvaltare av det "magiskt realistiska" arv som i svensk litteratur utgår från Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman. Och liksom dem klarar han sig bäst när fantasteriet hela tiden finns med och kan anas, men likväl inte tar överhanden.

Tyvärr är det något sådant som sker i andra halvan av Tjuven. Kommen till avsnittet om "Ravennahandskriften" i slutet av boken hoppas jag inte längre på mer, utan på mindre. Det är en känsla motsatt den som präglar läsaren under de första 170 sidorna.

August Strindbergs Fordringsägare i TV4, med regi av Thorsten Flinck. Förutom Flinck själv så medverkar också dramatenskådespelerskan Elin Klinga och - Henrik Schyffert.
 
Av Schyffert är det svårt att riktig veta vad man ska vänta sig. Men han gör inte bort sig, i vissa ögonblick hittar han helt rätt i ton och uttryck. Vid andra tillfällen ligger Strindbergs språk inte speciellt väl i hans mun. Replikerna känns inte som en nödvändig konsekvens av vad som sägs och händer där och då. De blir påklistrade, skaver och skramlar som allt till nöds inövat rabblande.

Thorsten Flinck säger sig vilja värna om det "teatraliska" inom teatern. Och det låter ju friskt. Närhelst han framträder offentligt - i filmer, på scen, i intervjuer - så framstår också det teatraliska som ett av grundackorden i hans väsen.

I Fordringsägare är han dock som allra bäst när han dämpar sitt agerande. När gesterna mildras, röstläget sänks, när tempot saktas ned och han låter en ryckning i ansiktet eller en förstulen blick ge replikerna ytterligare innehåll. Då gnistrar det av en diabolisk makt som man inte kan undgå att tro på. Och svepas med av.

Bäst är nog ändå Elin Klinga. Hon behärskar alla stämningslägen, kastar sig med oförändrad intensitet mellan halvt patetiska utspel och kylig resignation. Det är proffsigt bortom det hantverksskickliga. Det är liv. Tyvärr för Schyfferts del så hade han kanske klarat sig ändå bättre i en något mindre imponerande omgivning.

Fordringsägare tillhör annars inte någon av de pjäser jag sätter högst hos Strindberg, den innehåller lite för mycket av skrivet program och maliciös beräkning. Det blir som schack med datorn, på en nivå man på förhand vet att man inte klarar av.

Visst smäller det till i språket emellanåt. Men stycket saknar ändå exempelvis en Fröken Julies fullkomligt förintande obönhörlighet och konsekvens, trots dess anspråk på att vara just konsekvent, naturalistiskt. Fordringsägare blir aldrig riktigt organisk, utan stannar kvar i formlernas värld.

Attentatet mot Adolf Hitler den 20 juli 1944 har sysselsatt många. Bakgrunden till det och själva händelseförloppet är därför välbekant.

En antal högre, tyska officerare har länge tyckt att Hitler driver Tyskland i fördärvet. Efter flera inställda kuppförsök bär till slut en av dem, Claus Schenk Graf von Stauffenberg, en väska med en sprängladdning in till kartrummet i Wolfsschanze.

Vid just det tillfället befinner sig Hitler och ytterligare ett tjugotal man därinne. När Stauffenberg en stund senare lämnar rummet igen, utan väska, placeras bomben under ett tungt ekbord, en bit bort från Hitler. Väskan står nämligen i vägen.

Smällen då bomben detonerar är rejäl, och fyra man dödas. Men Hitler överlever. Öppna fönster och skyddet från den tunga bordsskivan bidrar till att skadeverkningarna trots allt inte blir så stora som de hade kunnat bli.

Hitler och naziregimen får fortsätta i ungefär tio månader till. Stauffenberg och hans allierade avrättas.

På senare år har denna händelse varit mumma för folk som är intresserade av s.k. kontrafaktiska resonemang. Man har spekulerat rätt friskt i vad som skulle ha hänt om Hitler faktiskt dödats i attentatet.

Skulle kriget då ha avslutats 1944 - med allt vad det innebär av räddade liv och minskat lidande? Och om Hitler hade oskadliggjorts långt tidigare, vilket det fanns planer på, vilken vändning hade historien tagit då?

Det går inte att komma ifrån att den typen av frågeställningar ofta fäster väldigt stor vikt vid historiens aktörer. Och det är klart: utan Hitler hade saker och ting sett annorlunda ut. Men i vilken utsträckning? Hur sliter man egentligen loss en person från det ramverk - den struktur - som omger honom?

I charken ligger uppradade glänsande filéer av olika fisksorter; bland dem helgeflundra. Intuitivt vill jag ändra till hälleflundra. Fast sen slår det mig att bägge varianterna är gångbara, och att jag faktiskt sett stavningen 'helgeflundra' förut. Många gånger.

Och egentligen passar den väl så bra - om inte bättre. För ordets förled är bildat av helig (efterleden flundra är besläktad med 'flat'.) Helgeflundran är alltså en 'helig fisk'. Vilket betyder att den var tillåten mat under den katolska fastan.

Fastan föregår som bekant påsken i kristen tradition. I Matteusevangeliet omtalas hur Jesus fastar 40 dagar i öknen i och med sitt dop. Många andra religioner har även de fastetider, som judarna på försoningsdagen och muslimerna under Ramadan.

Regler om vad som är tillåtet och hur länge fastan ska pågå skiljer sig förstås åt. Men gemensamt är ofta att vissa födoämnen laddas med ett särskilt innehåll; antingen är de förbjudna, eller också ingår de på något sätt i en rituell måltid.

Inom den kristna kulturen gällde begränsningarna ett alltför vidlyftigt frossande i allmänhet, och ett intag av kött i synnerhet. Istället fick man bland annat hålla till godo med fisk.

Exempelvis helgeflundra.

Trumtornet i Peking härstammar från 1252. Det är 47 meter högt, och för att ta dig till den terrassformade första våningen måste du gå upp för en brant stentrappa.

Väl däruppe har du en god utsikt över några av Pekings karaktäristiska gränder (hutonger). Dessutom kan du under dagen få höra trumslagare hamra ut tiden på de moderna trummor, som byggts upp enligt samma modell som de ursprungliga. Utan tillgång till klockor så fyllde Trumtornet - och det intilliggande Klocktornet - en viktig funktion i Pekings stadsliv under hundratals år. En upptagenhet vid att mäta (och meddela) tiden är som bekant ett av tecknen på en utvecklad civilisation.

Blott en av de ursprungliga trummorna finns ännu kvar. Den är 1,4 meter i diameter och över 2 meter hög. I det trasiga trumskinnet (av kohud) finns stora revor och rispor, i trät syns hack från dolkar och huggvapen. När dagens trumslagare framträder i tornet och går lös på några av de nyare trummorna, så dallrar det i den gamla trummans förbleknade skinnslamsor.

Skadorna i trumman är lämningar från de allierades invasion år 1900. Då pågick nämligen Boxarupproret i Kina, ett våldsamt uppror mot alltför vittgående utländsk inblandning i vad som uppfattades som kinesiska angelägenheter.

När upproret väl slagits ned - av bland annat tyska, ryska, brittiska och japanska trupper - var mer än 20 000 kineser döda; därtill 250 missionärer och ett par tusen utländska soldater. Också några svenskar som tillhörde en missionsstation i Shanxi fick sätta livet till.

Upproret och den allierade invasionen kom att sätta djupa spår i det kinesiska samhällslivet. Och, som sagt, i den enda bevarade trumman i Pekings Trumtorn.

En tänkvärd passage i Maja Hagermans bok Det rena landet handlar om germaner. Eller snarare: om hur myten om germanerna först kom i svang. Det var ju Tacitus, Jordanes och andra antika författare som inledningsvis satte begreppet 'germaner' på pränt; germanerna själva skrev på den tiden inte något som har bevarats. 

Därmed blev det också folk utifrån som definierade och tilldelade germanerna vissa egenskaper: blåögda, blonda, högresta, stridslystna och så vidare.

Och på den vägen fortsatte det. Inte heller vikingarna lämnade efter sig skrifter i någon högre utsträckning (dvs. knappast alls). Även deras "natur" är konstruerad av främmande människor, framför allt av kristna nere på kontinenten.

Konstruktionen av germaner och vikingar levde sedan vidare. Länge. För den hade laddats med en sådan energi att den - när den väl imploderade - var nästan omöjlig att kyla av.

Och visst är det så: att de föreställningar om oss själva som sitter djupast rotade inte sällan har någon annan till upphovsman.

HEJ!

Följande dikt av den kinesiske poeten Li Bo (701 - 762) innehåller åtminstone två viktiga element: månen och vinet.

Ensam läppjade jag på en kruka vin
bland blommorna. Jag hade ingen att glamma med -
förrn jag höjde min vinkopp och bad den klara månen
att hämta min skugga, så att vi skulle bli tre.
Och fastän månen var oförmögen att dricka
och skuggan bara följde mig liknöjt i hälarna,
njöt jag likväl en stund dessa stallbröders sällskap
medan våren, den flyktiga, led mot sitt slut...

Jag sjöng. Och månen skänkte mig sitt bifall.
Jag dansade. Min skugga kom tumlande efter.
Så långt jag kan minnas var vi de såtaste vänner
men sedan blev jag full, och vi tappade bort varandra.
Må vi länge fortsätta vår loja och underliga samvaro
i hopp om att få mötas en gång på Himlens töckniga flod.

Vinet därför att Li Bo (Bai), efter en kort sejour vid det kejserliga hovet, förvisades därifrån. Inte minst hängde det ihop med hans olyckliga förmåga att uppträda berusad i de mest skilda sammanhang. 
   Månen därför att Li Bo enligt legenden dog sedan han drunknat i en flod som han kastat sig i för att försöka omfamna månens spegelbild.



Li Bo var vad man brukar kalla ett original, och han uppträdde också som ett sådant. Rastlöst produktiv (över 1000 dikter har tillskrivits honom), försupen och excentrisk, ett självutnämnt geni - som struntade i de förhärskande versmåtten och istället använde dem han kände för och tyckte passade hans syften. Han var en vagabond, som inte drog sig för att duellera. Han reste vida omkring i Tangperiodens Kina, hemmahörande överallt och ingenstans. 
   Drygt femtioårig blev han anklagad för att ha deltagit i en stor komplott mot kejsaren. Han benådades, men dog innan benådningen verkställdes.
   Idag räknas han, tillsammans med den samtida Du Fu, till den kinesiska litteraturens främsta poeter.